In dubio pro reo

Sammanfattning: Det latinska uttryckssättet in dubio pro reo brukar ofta ges innebörden ''vid tvivel, till förmån för den tilltalade'', men anses också ge uttryck för att det är åklagaren som bär bevisbördan i brottmål. In dubio pro reo är en allmänt vedertagen rättsprincip som gäller utan uttryckligt lagstöd. Trots principens självklara användning inom straff- och straffprocessrätten så råder det stor oklarhet kring principen. Det som framför allt är oklart är principens historiska utveckling, dess rättskaraktär och gränserna för principens användningsområde. Det går inte att fastställa någon exakt tidpunkt för när in dubio pro reo började tillämpas inom svensk rätt. Principen finns uttryckt i Olaus Petris domarregler från cirka år 1540, men någon faktisk tillämpning kan inte anses ha förekommit före införandet av den fria bevisföringen och bevisprövningen. Att principen ger uttryck för att åklagaren bär bevisbördan kan anses komplettera principens andra innebörd, att tvivel skall komma den tilltalade tillgodo. Att åklagaren bär bevisbördan innebär nämligen att den tilltalade inte behöver bevisa sin oskuld i en rättegång. Att tvivel skall komma den tilltalade tillgodo medför att det är endast i de fall där åklagaren har lyckats bevisa sitt gärningspåstående som den tilltalade kan dömas till ansvar för gärningen. In dubio pro reo kan därför anses vara en rättssäkerhetsprincip. In dubio pro reo har också ett nära samband med det beviskrav som gäller i brottmål. Genom praxis har beviskravet definierats som ''ställt utom rimligt tvivel''. Detta är ett högt ställt beviskrav och medför att tvivel skall komma den tilltalade tillgodo. Det är dock inte allt tvivel som skall användas till den tilltalades fördel utan endast det tvivel som framstår som rimligt. För att åstadkomma ett acceptabelt rättssystem måste det göras avvägningar mellan allmänhetens krav på bekämpande av kriminaliteten och den enskildes krav på rättssäkerhet. Samma högt ställda beviskrav gäller för alla typer av brottmål, något differentierat beviskrav finns därmed inte i svensk rätt. In dubio pro reo är alltså tillämplig på alla brottmål oavsett brottets grovhet, den tilltalades egen inställning till brottet och den tilltalades egen person. Att in dubio pro reo skall tillämpas på alla brottmål innebär inte att principen också är tillämplig på alla omständigheter. Att in dubio pro reo skall tillämpas på materiella omständigheter är allmänt accepterat. För processuella omständigheter är det dock mer tveksamt om principen äger tillämpning. In dubio pro reo kan inte anses vara tillämplig på lagtolkningsfrågor. Detta är inte heller nödvändigt då principen ändå förverkligas genom att det inom straffrätten råder ett krav på att straffrättslig lagstiftning skall tolkas restriktivt. Genom en restriktiv lagtolkning och ett högt ställt beviskrav kommer in dubio pro reo att förverkligas trots den oklarhet som råder kring principen.