Ränteavdragsbegränsningsreglerna och deras förenlighet med EU-rätten

Sammanfattning: I inkomstskattelagen 24 kap. 10 a–10 f §§ finns regler om begränsningar i avdragsrätten för ränta på vissa skulder. Reglerna syftar till att förhindra att den svenska bolagsskattebasen urholkas, genom att ränteavdrag avseende koncerninterna lån gör det möjligt för företag att välja var deras inkomster ska beskattas. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur de centrala bestämmelserna i regelverket ska tolkas samt att diskutera vilka slutsatser som kan dras om dess förenlighet med EU-rätten. Reglerna är tillämpliga på skulder mellan företag i intressegemenskap med varandra. En sådan föreligger om ett av företagen har ett väsentligt inflytande över det andra företaget, eller om företagen står under i huvudsak gemensam ledning. Det innebär att det åtminstone normalt är fråga om en intressegemenskap om det ena företaget har en ägarandel på strax under 50 procent i det andra företaget. Ränteutgifter avseende skulder mellan företag i intressegemenskap får bara dras av under vissa förutsättningar. De viktigaste av dessa är tioprocentsregeln och ventilregeln. Enligt den förstnämnda ska avdrag medges om inkomsten som motsvarar ränteutgiften skulle ha beskattats med en skattesats på minst 10 procent, om den hade varit räntemottagarens enda inkomst. Avdrag ska dock ändå inte medges om det huvudsakliga skälet bakom skuldförhållandet är att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån. Även om avdrag inte medges enligt tioprocentsregeln, ska det enligt ventilregeln medges om skuldförhållandet är huvudsakligen affärsmässigt motiverat. För tolkningen av undantaget från tioprocentsregeln och ventilregeln finns det i förarbetena exempel på faktorer som kan beaktas, men det handlar om bedömningar från fall till fall. Därför kan det i vissa fall vara i det närmaste omöjligt att på förhand avgöra om avdrag kommer att medges eller inte. Ränteavdragsbegränsningsreglerna kan ifrågasättas utifrån EU-domstolens praxis om etableringsfriheten. Reglerna skulle troligen anses innebära en negativ särbehandling av gränsöverskridande situationer. Denna bör dock kunna rättfärdigas av behovet av att förhindra skatteflykt och behovet av att upprätthålla en välavvägd fördelning av beskattningsrätten mellan medlemsstaterna. Detta förutsätter dock att reglerna är proportionerliga och inte går utöver vad som är nödvändigt. I det sammanhanget kan det främst ifrågasättas om de är tillräckligt rättssäkra, eller om de innehåller ett alltför stort mått av oförutsebarhet. Uppsatsens slutsats är att mycket talar för att regelverket skulle klara av denna proportionalitetsprövning, men att rättsläget är långt ifrån klart.