Neurojuridik och svensk bevisrätt - naturvetenskapliga rön mot rättsliga presumtioner

Sammanfattning: Det har på senare tid skett framsteg inom neurovetenskaplig forskning som skapat möjligheter för ett nytt ämnesområde inom juridiken, neurojuridik. Forskningen om neurojuridik sker främst i USA och en särskilt omdebatterad fråga där är om neurovetenskapliga lögndetektorer ska få användas i straffprocessen. Det finns även två privata bolag i USA som för närvarande lanserar den neurovetenskapliga lögndetektorn som vetenskapligt bevisad och starkt tillförlitlig, vilket tyder på att neurovetenskapliga metoder har potential att skapa bevisning som påverkar straffprocessen på ett betydande sätt och att sådan bevisning troligen kan skapa en faktisk presumtion om att den tilltalade är skyldig. Föreliggande uppsats utreder vilken påverkan neurojuridiken, som handlar om att neurovetenskapliga framsteg tillvaratas i den juridiska processen, har på svenska straffprocessrättsliga regler som principen om fri bevisprövning och oskyldighetspresumtionen. Den slutliga bedömningen är att neurovetenskaplig bevisning får anföras i svensk domstol och att neurovetenskaplig bevisning troligen inte kommer att tillmätas något bevisvärde i målet, vilket beror på att den neurovetenskapliga bevisningen saknar tillförlitlighet enligt aktuell forskning. Neurovetenskaplig bevisning kan dessutom medföra svårigheter i rättens bevisvärdering eftersom bevisningen är av vetenskaplig och grafisk natur, vilket troligen medför att den övertolkas eller missförstås av rätten. Neurovetenskaplig bevisning kan även framstå som objektiv och som att subjektiva bedömningar på så sätt undviks när bevisningen används. Det framgår emellertid att neurovetenskapliga metoder och sakkunnigbevisning kan medföra ett subjektivt element till bevisningen. Den tilltalades rätt till tystnad kan även bli tillämplig i vissa situationer när neurovetenskaplig bevisning används, främst när den tilltalade väljer att förhålla sig passiv under processen och möjligen även på ett mer generellt plan om neurovetenskaplig bevisning bedöms som osäker. Författaren förespråkar därför att Europadomstolens krav om att tystnaden inte får vara det huvudsakliga eller enda beviset för en fällande dom ska införas i svensk lagtext. Den förespråkade lagändringen innebär troligen att bevisvärderingen återges på ett mer utförligt och korrekt sätt i domskälen. Neurovetenskaplig bevisning bedöms slutligen inte vara tillförlitlig nog i dagsläget för att skapa en faktisk presumtion om att den tilltalade är skyldig, vilket föranleder att oskyldighetspresumtionen kvarstår som en rimlig rättslig presumtion att använda i straffprocessen. Oskyldighetspresumtionen bör dessutom vidhållas även om neurovetenskaplig bevisning i framtiden blir mer tillförlitlig eftersom presumtionen är viktig för den tilltalades rättsskydd i brottmål.