Kula, locka, lulla, kauka : En studie i vilka metoder sångpedagoger inom svensk folkmusik använder för att lära ut kulning

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att undersöka vad sångpedagoger inom genren svensk folklig sång har för metod för att lära ut kulning och om det går att använda kulning som ett redskap för att förbättra sångteknik överlag. Kvalitativa intervjuer med tre sångpedagoger som har stor vana att undervisa i kulning ligger till grund för undersökningen. Den teoretiska utgångspunkten är det sociokulturella perspektivet. Studiens resultat ger en god bild av sångpedagogernas metod för att lära ut kulning och den visar på både skillnader och likheter i deras metoder. Gemensamt för deras metod är ett fokus på kulning som ett rop snarare än ett sångsätt. De vill alla tre förmedla att kulning inte kräver särskilt stor ansträngning eller muskelstyrka, utan att det viktiga är att hitta en stark ton med minsta möjliga ansträngning, det så kallade ”dragläget”.  Det krävs en del mod för att eleven ska våga uppbringa dessa starka läten och för att uppmuntra till det är det viktigt att läromiljön känns trygg och tillitsfull. Informanterna anser att kulning är ett starkt verktyg för att utveckla rösten och att tekniken går att applicera även på annan sång eller tal, den kan exempelvis vara till stor hjälp för att hitta stöd, andning och en kraftfullare röst. Resultatet visar att informanterna är väl insatta i den forskning som är gjord kring tekniken och att den varit värdefull i utformningen av deras metod. Kulningen har i dagens samhälle fått en rad nya användningsområden och resultatet visar att kulningen inte är någonting statiskt utan att den anpassas och förändras utifrån kontexten den används i.