Ensamkommande barn - en kvalitativ undersökning om de ensamkommande barnens situation och psykiska hälsa

Sammanfattning: Denna uppsats undersöker ensamkommande barns situation med särskilt fokus på psykisk hälsa. Antalet ensamkommande barn har sedan 2005 ökat markant. År 2008 tog Sverige emot 1510 barn som kom utan föräldrar. Trots denna höga siffra är gruppen relativt obelyst i Sverige idag. De har ofta varit med om högst traumatiska upplevelser och anländer utan anhöriga vilket gör dem till en utsatt grupp. Med detta i åtanke uppfattade vi det som intressant att undersöka deras situation i allmänhet och den psykiska hälsan i synnerhet. Våra frågeställningar var: 1. Vilka svårigheter ser de professionella att de ensamkommande barnens situation innebär? 2. Vilka faktorer har betydelse för barnets motståndskraft och sårbarhet? 3. Påverkas barnens psykiska hälsa av de särskilda omständigheter som präglar deras tillvaro? 4. Vad ser de professionella att barnen behöver för hjälp? Finns denna hjälp tillgänglig? Åtta intervjuer genomfördes med 10 professionella som arbetar med de ensamkommande barnen. Vi genomförde individuella intervjuer med hjälp av en semi-strukturerad intervjuguide. Dock genomfördes två gruppintervjuer i enlighet med informanternas önskemål. Intervjuerna analyserades utifrån en 2-stegsmodell baserad på meningskategorisering. De ensamkommande barnen möter omfattande svårigheter som kan kopplas till erfarenheter gjorda i hemlandet, under flykten och efter ankomst till Sverige. Något som framstod som särskilt problematiskt var asylprocessen, men även att hantera oron över hur familj och anhöriga har det i hemlandet var något som framstod som centralt. Våra resultat visar att detta tillsammans med flertalet andra faktorer påverkar barnens hälsa negativt. Den psykiska problematik som informanterna påtalade som vanligast förekommande var oro, nedstämdhet och depression, stress, ångest samt PTSD. Även självskadebeteende och suicidtankar förekom. Vissa av barnen bedömdes som mer motståndskraftiga än andra då kontextuella och personlighetsmässiga faktorer sades ha minskat deras sårbarhet och gjort dem mer motståndskraftiga vad gäller svårigheter och traumatiska upplevelser. Våra informanter framförde att de ansåg att de ensamkommande barnen är en prioriterad grupp vad gäller resursfördelning men det påpekades att det stundtals förekommer en viss felfördelning av dessa resurser. Ett antal förbättringsområden påpekades.