De statliga handelsmonopolens ställning på den fria marknaden

Sammanfattning: För att möjliggöra etablerande av den gemensamma marknaden krävs framför allt avskaffande av handelshinder mellan medlemsstaterna och därmed ett säkerställande av fri rörlighet inom gemenskapen för bland annat varor. Genom Romfördragets artikel 28-29 regleras denna fria varurörlighet då dessa bestämmelser förbjuder medlemsstaterna att införa och att upprätthålla sådana nationella regler som utgör kvantitativa import- och exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan. Då en medlemsstat, genom att upprätta ett statligt handelsmonopol, förbehåller sig den exklusiva rätten till exempelvis import eller export av en specifik vara, riskerar detta att resultera i sådana begränsningar på gemenskapshandeln som fördraget vill undvika. Genom sin inköps- eller exportpolitik kan medlemsstaten, via monopolet, avgöra hur stora kvantiteter av en viss vara som ska införas i eller exporteras från landet. Statliga handelsmonopol ger följaktligen, på samma sätt som lagstadgade kvantitativa restriktioner, medlemsstaterna en möjlighet att med hänsyn till nationella intressen begränsa gemenskapshandeln och kringgå den grundläggande principen om fria varurörelser. Med hjälp av statliga handelsmonopol kan detta emellertid ske utan att lagar och förordningar som kan angripas med hjälp av artiklarna 28 eller 29 behöver upprätthållas. Upphävandet av kvantitativa import- och exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan är således inte tillräckligt för att garantera den fria rörligheten för varor så länge statliga handelsmonopol, vilka är kapabla att begränsa handeln mellan medlemsstaterna, existerar. I en specialbestämmelse, artikel 31, regleras existensen av statliga handelsmonopol och deras agerande. Artikeln förbjuder inte medlemsstaterna att upprätthålla statliga handelsmonopol, men stadgar att de ifrågavarande monopolen ska utformas på ett icke-diskriminerande sätt. Då statliga handelsmonopol således inte nödvändigtvis behöver upphävas trots att de uppenbarligen kan innebära handelshinder på den gemensamma marknaden, kan avgränsningsproblem uppkomma mellan artiklarna 31 och 28-29. Artikel 31 har visserligen fastslagits fordra att hänsyn tas till den allmänna principen om fria varurörelser och nämnda artiklar har länge tillämpats kumulativt. På senare år har dock i praxis hävdats att artikel 31 ska ses som en specialbestämmelse med exklusiv tillämpning på statliga handelsmonopol och att nämnda artikel i vissa fall eventuellt kan motivera undantag från ovan sagda princip, nämligen i de fall monopolet ifråga garanterar strukturell likabehandling samt syftar till att uppnå ett mål av allmänintresse. Kritik har riktats mot senare praxis. Denna har hävdats stå i strid med tidigare sådan, vilken i princip undantagslöst har förbjudit handelshindrande ordningar. Vidare har hävdats att det genom senare domar felaktigt skapats en ny undantagsregel inom ramen för artikel 31. Huruvida det är riktigt att se senare praxis som inkonsekvent och oriktig är inte helt klart. Emellertid kan konstateras att Domstolen har lämnat allt större utrymme åt nationella allmänintressen och särordningar och därmed till viss del frångått det strikta bekämpandet av protektionistiska tendenser.