Rimlighetsavvägningen i praktiken - Analys av rättstillämpningen av rimlighetsavvägningsregeln i 2 kap. 7 § miljöbalken

Sammanfattning: De allmänna hänsynsreglerna som återfinns i 2 kap. MB infördes i syfte att miljöaspekten skulle generellt öka i samhället och att de ska användas som ett medel att uppfylla målet om hållbar utveckling. Hänsynsreglerna ska tillämpas i den mån det inte är orimligt enligt 2 kap. 7 § MB. Åtgärder och försiktighetsmått ska vara miljömässigt motiverade utan att vara ekonomiskt orimliga. Det är emellertid svårt att veta hur man ska göra denna avvägning, då lagtexten inte specificerar det uttryckligare. Vid införandet framfördes kritik i form av oro för att lagarna är otydliga och svårbedömda. Propositionen till införandet av miljöbalken angav att ansvaret ligger hos praxis att utveckla paragraferna. Med grund i att det föreligger vara oklarheter i hur man ska tillämpa denna paragraf kommer följande uppsats att undersöka hur den tillämpas i gällande rätt. Detta kommer genomföras genom att undersöka förarbeten och doktrin, samt analysera praxis som tillkommit de senaste åren. Uppsatsen ämnar efterforska om det går att utröna enhetlighet i bedömningarna och om det finns transparens och rättssäkerhet. Då rimlighetsavvägningen i 2 kap. 7 § MB ofta blir aktuell vid en bedömning enligt 2 kap. 3 och 6 §§ MB kommer uppsatsens fokus ligga likväl på dessa paragrafer. Uppsatsens syfte är att utröna om vad som anses vara motiverat vid en avvägning av nyttan och kostnader, samt om det finns några metoder som kan användas som hjälpmedel. En delfråga i uppsatsen är att undersöka om hänsyn tas till samhällsekonomiska analyser vid en bedömning. Resultatet av undersökningen tyder på att det är ett ostadigt rättsområde. Det finns inte någon enhetlighet vid tillämpningen. Det är svårt att på ett tydligt och konkret sätt redogöra för hur domstolen gör sin bedömning av rimlighetsavvägningen. Det är en variation mellan domstolsavgöranden rörande hur utförliga domstolen har valt att vara i sina domskäl. Det har i stor utsträckning försvårat denna undersökning. Att lägga ansvaret att utveckla rättsområdet på praxis har inte varit ett särskilt lyckat förfarande från lagstiftarens sida. Det är inte enbart visat i denna uppsats, utan det är även något som Naturvårdsverket påvisar i en av deras senaste undersökningar. Det man kan göra är att ta vägledning från praxis och möjligen applicera det på andra verksamheter. Man bör dock göra det med viss restriktion. Det som krävs för att hantera detta problem är att lagstiftaren antingen reviderar lagtexten till att bli utförligare om hur man i praktiken ska tillämpa de allmänna hänsynsreglerna. Alternativt att domstolen rent generellt förbättrar sina domskäl så att de har ett tydligare innehåll och påvisar hur domstolen har gjort sin bedömning. Om det är så att domstolen inte har möjlighet att redogöra för sin bedömning kommer rättsområdet fortsätta att kännas slumpartad och det kommer förbli rättsosäkert.