Den nya kompletteringsregeln i 39a kap. 7a § IL : En analys av dess förenlighet med etableringsfriheten

Detta är en Magister-uppsats från Högskolan i Jönköping/IHH, Rättsvetenskap; Högskolan i Jönköping/IHH, Rättsvetenskap

Sammanfattning:

Den första svenska CFC-lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1990 och har sedan dess genomgått flera omarbetningar. Syftet med de svenska CFC-reglerna är att förhindra skatteplanering med bolag i lågbeskattade länder och på så sätt försvara den svenska skattebasen. I kort innebär de svenska CFC-reglerna en möjlighet att beskatta ägaren till ett i utlandet beläget CFC-bolag löpande för dess inkomster från CFC-bolaget.

EG-domstolens dom Cadbury Schweppes föranledde att flera av medlemsländerna, däribland Sverige tvingades ändra sina CFC-lagstiftningar. EG-domstolen konstaterade att CFC-lagstiftning utgör en inskränkning av etableringsfriheten och skall förbjudas såvida CFC-bolaget inte utgör ett rent konstlat upplägg och då etableringen sker i syfte att undvika nationell skatt. CFC-beskattning får inte vidtas om det kan visas att det föreligger en verklig etablering från vilken det bedrivs en faktisk ekonomisk verksamhet. Bedömningen om en sådan etablering föreligger, skall grundas på objektiva omständigheter som kan kontrolleras av utomstående, däribland i vilken grad CFC-bolaget existerar fysiskt i form av lokaler, personal och utrustning.

Den svenska regeringen valde att införliva utgången av målet genom en ny kompletteringsregel i 39a kap. 7a § IL. Regeringen valde att formulera lagstiftningen som att en inkomst hos en utländsk juridisk person som hör hemma i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet inte anses lågbeskattad om den utländska juridiska personen i den stat där den hör hemma utgör en verklig etablering från vilken en affärsmässigt motiverad verksamhet bedrivs. För att göra denna prövning listar regeringen tre omständigheter som särskilt skall beaktas. Den utländska juridiska personen skall för det första förfoga över egna resurser i form av i form av lokaler och utrustning i den utsträckning som är nödvändig för dess verksamhet. För det andra skall den förfoga över personal med den kompetens som är nödvändig för att självständigt bedriva verksamheten och slutligen skall den utländska juridiska personens personal självständigt fatta beslut i den löpande verksamheten. Formuleringen av lagstiftningen har fått mycket kritik i förarbetena och i doktrinen framförallt eftersom den svenska lagstiftningens formulering avviker från EG-domstolens formulering i domen.

Magisteruppsatsen syftar till att utreda och analysera den nya kompletteringsregelns i 39a kap. 7a § IL förenlighet med etableringsfriheten med särskilt beaktande av utgången i målet Cadbury Schweppes. Dessutom kommer eventuella tillämpnings- och tolkningsproblem att klargöras och analyseras. Slutsatsen är att den nya kompletteringsregeln löper stor risk att anses som oförenlig med etableringsfriheten samt att formuleringen skapar tolkningsproblem och väcker osäkerhet inför framtida tillämpning. Eftersom den nya kompletteringsregeln syftar till att förena den svenska CFC-lagstiftningen med EG-rätten borde det mest förnuftiga istället varit att den nya kompletteringsregeln endast innehöll grundelementen som kommer till uttryck i EG-rättens dom, medan detaljerna istället överlåts till rättsutvecklingen.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)