Nej, jag vill inte bli chef! : En studie om hur kvinnor och män ser på sig själva som ledare

Sammanfattning: Män besitter de flesta ledarskapsrollerna och har gjort det sedan länge. På grund av att så mycket som 96% av de högst avlönade ledarrollerna tillhört män inom de flesta sektorer har också ledarskap främst betraktats som ett manligt yrke (Eagly & Karau, 2002:573). Detta har lett till att definitioner av ledarskap återspeglar manliga egenskaper (agentic-egenskaper), såsom dominans och aggressivitet. Kvinnliga egenskaper, såsom att vara hjälpsam och förstående, är uppskattade hos en ledare, men det är inte alltid de kvinnliga egenskaperna räcker till. När kvinnor intar en ledarroll och utstrålar typiska ledaregenskaper, alltså manliga egenskaper, kan det lätt ske att kvinnan inte mottas väl och att fördomar gentemot kvinnliga ledare uppstår. Det kan bero på att typiska manliga ledaregenskaper är långt ifrån de egenskaper en kvinna förväntas ha, vilket kan förklaras utifrån role congruity theory. Eftersom ledarskap sällan i teoretiska sammanhang porträtterar kvinnor, och kvinnor inte bemöts lika väl som män när de besitter en ledarroll kan det tänkas att kvinnor med tiden inte upplever att de är lämpade för ledarroller. Hur kvinnor ser på sig själva som ledare var därför intressant för oss att studera. Dessa tankar ledde oss till problemformuleringen “Hur ser kvinnor på sig själva som ledare och vilka likheter och skillnader kan vi se mellan kvinnors och mäns syn på sig själva som ledare?”. Syftet med studien var att testa tidigare teorier kring ledarskap utifrån våra hypoteser och forskningsfrågor och sedan jämföra svaren mellan kvinnor och män. Vi undersökte hur kvinnor och män ser på sig själva som ledare. Därtill undersökte vi vilka faktorer som kunde påverka individen till att vilja, eller inte vilja, bli ledare. Studien har en tvärsnittsdesign som utgår från ett deduktivt arbetssätt där en kvantitativ undersökning gjorts. Data samlades in med hjälp av en enkätstudie där enkätsvar från 193 respondenter användes vid analysen. Vi fann att det inte fanns en signifikant skillnad mellan kvinnor och män på om de såg sig själva som ledare. Dock fanns bidragande faktorer som kunde påverka om individen var mer eller mindre benägen att se sig själv som en ledare. Dessa var variablerna “förutsättningar” och “sociala aspekter”. De flesta respondenter föredrog inte ett specifikt kön som ledare, dock så fanns det en statistisk signifikant minoritet som prefererade att ledaren skulle vara av ett specifikt kön. Där gällde generellt att män föredrog manliga ledare och kvinnor föredrog kvinnliga ledare, vilket stödjer tidigare forskning av Eagly och Karau (2002). Därtill såg vi att respondenterna ansåg att den idealtypiska ledarens viktigaste egenskaper var att vara pålitlig, ansvarstagande, förstående, att kunna anpassa sig till olika situationer och se till andras välbefinnande. Två av dessa egenskaper är kvinnligt kopplade (communal-egenskaper) och resterande tre är könsneutrala. Därav stödjer vår studie tidigare forskning om att kvinnliga egenskaper är eftertraktade.