Framtidsfullmakt - Möjligheter till och begränsningar av självbestämmande inför framtida kognitiva nedsättningar

Sammanfattning: Uppsatsen behandlar lagen (2017:310) om framtidsfullmakter, dess bakgrund, innehåll och verkningar. Institutet framtidsfullmakt är tänkt att stärka den enskildes möjligheter att styra över sin framtid i fall av försämrad mental kapacitet. Upprättandet av en framtidsfullmakt ska ske då den enskilde har beslutskompetens men träder i kraft först efter att denna kapacitet har gått förlorad till följd av sjukdom eller försämrad hälsa. Systemet med framtidsfullmakt är en helt ny form av ställföreträdarskap och ett komplement till god man och förvaltare. Framtidsfullmakten är tänkt att stärka individens autonomi och skapa trygghet inför framtiden för den enskilde och dennes närstående. Det förenklar till viss del för samhällets företrädare, att få kännedom om vad en individ önskade när denne var beslutskapabel, men det skapar även frågeställningar, framförallt vid vård och omsorg. Det saknas möjligheter för en person att agera ställföreträdare för annan vid insatser enligt hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) och detta gäller även för en framtidsfullmaktshavare. Denna gränsdragning är tydlig eftersom området uttryckligen undantas i lagen om framtidsfullmakter, tillsammans med tandvård och frågor av utpräglat personlig karaktär. Lagstiftaren ger ingen uttömmande uppräkning av vad som avses med frågor av utpräglat personlig karaktär, utan här finns ett tolkningsutrymme. I samma utsträckning som en framtidsfullmaktshavare saknar behörighet att agera i nämnda frågor saknar även god man och förvaltare denna behörighet. För att ställföreträdarskapsrätten ska fungera optimalt är det av vikt att gränserna för behörigheten klargörs. Socialtjänstens verksamhet bygger precis som hälso- och sjukvården på samtycke och delaktighet. Betänkligheter kan uppstå angående en framtidsfullmaktshavares behörighet att företräda fullmaktsgivaren i kontakten med socialtjänsten då denna verksamhet rör sig i området kring högst personliga angelägenheter, exempelvis i form av boendefrågor och personlig omvårdnad. I uppsatsen konstateras att rättsläget är oklart avseende gränsdragningen mellan personliga och högst personliga angelägenheter. Systemet med framtidsfullmakter har använts i andra länder innan det inrättades i Sverige och i uppsatsen lämnas en redogörelse för norsk och dansk lagstiftning och görs även en jämförelse med den svenska lagen.