Att hålla stilen

Sammanfattning: Japanska anses ofta vara obevekligt i sitt artighetsspråk i det att råder ett direkt samband mellan artighetsnivån i ett samtal och den sociala kontexten, något som beskrivs av exempelvis Harada (1976). Denna uppsats ifrågasätter detta, likt tidigare studier av Cook (1996b; 1998; 2006), Maynard (1991; 1993) och Ikuta (1983). Studien behandlar plötsliga skiften i artighetsnivå inom japanska, växlingar mellan desu/masu-form och kortform, och varför de inte nödvändigtvis uppfattas negativt av lyssnaren. I grunden har jag kvalitativt undersökt stilskiften i intervjuer ur en japansk tidskrift där jag finner att ingen av dem “håller stilen” i fråga om artighetsnivå. Tidigare studier av Cook, Maynard och Ikuta står som grund för mina bedömningar. Eftersom de artighetsuttryck jag undersökt är grammatiskt kodade i japanska utgår min studie, inte helt okontroversiellt, från att en del asiatiska språk skiljer sig från många “västerländska språk” (artikelförfattarnas term, inte min) när det gäller hur artighet uttrycks och kodas. Jag ger en kort bakgrund till artighetsspråk samt Browns och Levinsons modell och kritiken den fått. Centrala begrepp som social deixis samt uchi och soto, beskrivs innan jag redogör för min egen studie och jämför med tidigare undersökningar.