Bosättningsbegreppets betydelse beträffande socialatrygghetsförmåner

Sammanfattning: Inom EU förekommer varierande anslutningsvillkor till de nationella socialförsäkringssystemen. Rätten till vissa förmåner är kopplade till arbete och inbetalningar av sociala avgifter, medan bosättning även kan fungera som tillhörighetsgrund. I Sverige är socialförsäkringen uppdelad i två grenar, nämligen förmåner som grundar sig på bosättning samt förmåner som är arbetsbaserade och grundar sig på arbete i Sverige. Bosättning utgör således ett reellt försäkringsvillkor för att omfattas av den bosättningsbaserade försäkringen. En neutral utgångspunkt för bosättningsbedömningen i svensk rätt är huruvida personen är att betrakta som bosatt enligt folkbokföringslagen (1991:481) och därmed är folkbokförd i Sverige. FBL innehåller grundläggande bestämmelser angående bosättning i nationell rätt och har således även en indirekt effekt på bosättningsbedömningen i socialförsäkringslagen (1999:799). Inom EU har en samordning av de sociala trygghetssystemen genomförts genom rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet. Förordningen innehåller lagvalsregeler samt koordineringsregler vilka föreskriver vilket lands socialförsäkringslagstiftning som blir tillämplig på en person. Vissa av lagvalsreglerna samt koordingeringsreglerna medför att bosättningslandets lagstiftning blir tillämplig. Bosättningsbegreppet har således betydelse i både den nationella rätten samt i EG-rätten vad gäller rätten till sociala trygghetsförmåner. Denna uppsats behandlar vad som konstituerar bosättning i den nationella rätten respektive i EG-rätten. Bosättning enligt dessa regelverk är dock inget enhetligt begrepp, varför det är av största vikt att fastställa vad som konstituerar bosättning enligt respektive regelverk. Framförallt är motsättningarna och skillnaderna mellan det nationella bosättningsbegreppet och det EG-rättsliga begreppet av intresse. Detta eftersom dessa skillnader kan innebära svårigheter vad beträffar det EG-rättsliga begreppet i en nationell tillämpning.