En fråga om uppfattning - En diskursanalys av engelskalärares föreställningar om stöduppdraget kring elever med språkstörning i vuxenutbildningen

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på grundnivå från Malmö universitet/Lärande och samhälle

Sammanfattning: Syftet med denna studie är att undersöka lärares uppfattningar kring elever med stödbehov på grund av språklig sårbarhet i ämnet engelska i vuxenutbildningen, för att utreda vilka mekanismer som påverkar lärares uppfattningar och därmed vilket stöd eleven faktiskt får. Metoden är semistrukturerad intervju där informanten ges möjlighet att utforma öppna svar. Därefter analyseras lärarnas uppfattningar genom att studera vad som utmärker lärarnas använda språkbruk (diskurs) i sammanhanget, med hjälp av kritisk diskursanalys och Faircloughs tredimensionella modell som verktyg och sätts i förhållande till begreppen normalitet och avvikelse. Resultatet visar att lärare i engelska på en av Sveriges större komvuxenheter har påtagligt bristfälliga kunskaper om språkstörning och språklig sårbarhet och därmed vad diagnosen innebär för svårigheten i skolsituationen, vilken didaktik som krävs och hur stöd utformas. Remittering sker istället till resursteamet (elevhälsovårdsteamet) med motiveringen tidsbrist. Diskursanalysen av intervjusvaren visar två rådande diskurser som styr de intervjuade lärarnas synsätt: den ideala eleven som en föreställning om vad som är normalitet gällande elevens egenskaper, beteende och förhållningssätt, som samverkar med diskursen om den undervisande läraren; en konstruerad sanning om läraruppdragets utformning och utförande. Förställningarna ovan föranleder ett binärt synsätt hos lärarna som bygger på att det i lärarens uppdrag ingår att definiera elever utifrån konstruktioner av normalitet och avvikelse som avgör i vilken mån lärarnas förmåga att lyckas i sitt uppdrag försvåras. Definitionen blir individbunden istället för miljöbunden och sätts i förhållande till vilken grad eleven uppfyller eller kontrasterar från kriterierna för den ideala eleven. Lärarnas egen kompetens blir aldrig en uttalad påverkande faktor i den diskursordning de är inneslutna i. Skolan blir i sammanhanget en socialiserande institution där lärarnas diskursiva praktik och den sociala praktiken om normalitet och avvikelse konstituerar varandra, vilket föranleder exkluderingsprocedurer då elever som avviker från idealet utestängs från att kunna uppnå det.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)