Etablering av konventionell gräsfröodling i Västra Götaland och på Gotland

Sammanfattning: Intresset för gräsfröodling har ökat mot bakgrund av växtföljdens betydelse i det långsiktiga och mer hållbara jordbruket. Detta gäller i synnerhet rena växtodlingsgårdar med fokus på spannmålsproduktionen eftersom dessa gårdar ofta inte har tillgång till stallgödsel som kan tillföra större mängd organiskt material till jorden. Spannmålsodlare vill också kunna differentiera sin produktion mot fler grödor. Med en gräsfröodling i växtföljden får lantbrukaren in ytterligare en gröda och blir därför mindre sårbar för spannmålets prissvängningar. En gräsfrövall i växtföljden har flera positiva effekter, till exempel minskat näringsläckage, mindre erosion, förbättrad jordstruktur och en ökad tillförsel av växtmaterial till marken. Att ge sig in i gräsfrö-branschen är kanske inte det lättaste om en lantbrukare tidigare enbart har sysslat med spannmålsproduktion i och med att många av de spannmålsproducenter som finns idag har en väldigt stråsädesdominerande växtföljd vilken är mer lättskött och det finns mycket underlag att tillgå för odling av stråsädesgrödor. Studien visar att vid odling av gräsfrö krävs det mycket omsorg och arbete för att få en god och kvalitativ fröskörd med så stor andel grobara frön. För att veta när olika åtgärder ska genomföras krävs också att odlaren känner till sin jord och har odlingen under uppsikt. En fröproducent behöver även kunna torka fröet hemma på gården eftersom de företag som fröodlaren skriver kontrakt med kräver att man måste kunna torka sitt eget frö. I och med att gräsfröet inte kan torkas i en vanlig spannmålstork innebär detta att lantbrukare måste vara beredd på att investera i en ny torkanläggning anpassad för vallfrö. Studien som gjorts har haft två gårdar som utgångspunkt, en på Gotland och en i Västra Götaland. Båda gårdarna är konventionella, men har olika jordarter och olika förutsättningar som till exempel fältens fosfor- och kaliumtillstånd samt klimat. Under arbetet jämfördes olika gräsfröarters lämplighet på respektive gård. Resultatet visade att det var rörsvingel som lämpade sig bäst för odling på gården i Västra Götaland och ängsgröe lämpade sig bäst för förutsättningarna på Gotland. Förutom val av gräsfröart beskriver studien också hur dessa gräsfröarter skulle kunna etableras praktiskt på respektive gård och vilka åtgärder som bör utföras för att få en god skörd och godkänd utsädesvara. Information till detta arbete har inhämtats från litteratur men även från interjuver med rådgivare och redan etablerade gräsfröodlare. All gräsfröproduktion måste vara certifierad för att få säljas på marknaden. Certifieringen innebär att vid leverans ska fröpartiet var lagringsduglig, det vill säga hålla en viss vattenhalt, ha hög grobarhet och ha en låg inblandning av frön från andra arter. De gräsfröarter (rörsvingel, Festuca arundinacea och ängsgröe, Poa pratensis) som studien kommit fram till passar bäst på respektive gård har små frön vilket många av ogräsen också har. Detta gör det svårt att producera en vara utan en för hög inblandning av andra arter. För att få en tillräckligt ren vara behöver odlaren sköta sina fält och hålla dem rena från svåra ogräs, (t.ex. kvickrot, Emylus repens och renkavle, Alopecurus myosuroides) redan åren innan gräsfröet etableras. Studien visar även att en väl genomförd plöjning är en metod som effektivt kan hålla ogräsförekomsten under kontroll.