The Substance of the Rights of the Union Citizen - Freedom of Movement on the Internal Market But Nothing More?

Sammanfattning: När bestämmelserna om unionsmedborgarskap introducerades i Fördraget om Europeiska Unionen 1992 var det få som trodde att de skulle få någon betydelse bortom det symboliska. Genom en omfattande serie rättsfall har EU-domstolen utvecklat rättigheter kopplade till unionsmedborgarskap, där uppehållsrätten och rätten att fritt vistas inom Unionen är de centrala rättigheterna. Dessa rättigheter aktiveras vid ett gränsöverskridande. I rättsfallen Rottmann och Ruiz Zambrano utmanade EU-domstolen sin tidigare praxis rörande interna situationer. Om en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en unionsmedborgare nekas uppehållsrätt och detta medför att unionsmedborgaren “berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som tillkommer den i kraft av unionsmedborgarskapet” är den åtgärden oförenlig med unionsrätten. Innebörden och räckvidden av dessa avgöranden har debatterats livligt. Av de efterföljande avgöranden McCarthy, Dereci och Iida framgick det att omfattningen av denna doktrin är begränsad till situationer där en unionsmedborgare tvingas att lämna inte bara sin hemstat utan hela unionen till följd av att familjemedlemmen nekats härledd uppehållsrätt. Den inneboende logiken är att följden av en sådan åtgärd blir att unionsmedborgaren berövas även sin rätt till fri rörlighet. Med utgångspunkt i idén att en rättighetsdiskurs fungerar som ett verktyg för att legitimisera ett politiskt projekt, i detta fall den Europeiska unionen, undersöks förhållandet mellan unionsmedborgarskap och grundläggande rättigheter i den särskilda kontexten av Ruiz Zambrano-undantaget. Motstridiga diskurser om unionsmedborgarskapsbegreppets innebörd påverkar det sättet på vilket grundläggande rättigheter behandlas i EU-domstolens rättspraxis. Inom den universalistiska diskursen ses unionsmedborgarskapet som en allomfattande status och visionen är att därigenom tillförsäkras rättigheter till alla unionsmedborgare oavsett om de nyttjat rätten till fri rörlighet eller inte. Den alternativa diskursen beskriver unionsmedborgarskapet som “marknadsmedborgarskap”. I denna diskurs är EU främst en inre marknad, medan medlemsstaternas kompetens omfattar uppgiften att betrygga grundläggande rättigheterna för de medborgare som inte är aktiva på den inre marknaden. Analysen av de senast tillkomna avgöranden från EU-domstolen tyder på att det mer restriktiva förhållningssättet till rättighetsdiskursen som framgått av Dereci fortsätter att dominera.