Hur användbar är epiduralanestesi inom dagens smådjursmedicin?

Sammanfattning: Syftet med denna litteraturstudie är att ge en överblick i hur epiduralanestesi utförs och vilka risker och fördelar som tekniken medför. Epiduralanestesi är en typ av lokalanestesi och central nervblockad. Anestesimedlet injiceras extraduralt, det vill säga i epiduralrummet utanför den hårda hjärnhinnan (dura mater) vilken omger ryggmärgen. Användning av lokalanestetika vid ryggmärgens slut resulterar i förlust av viljestyrda rörelser och i upphörd känsel i områden innerverade av de påverkade känsel- och motorneuronen. Epidural administration av morfin ger långvarig (6-24h), effektiv analgesi som ej associeras med känsel-, sympatisk- eller motorblockad. Epiduralanestesi används framförallt för tre typer av patienter och situationer: Häst och ko (vid vaginal prolaps och kejsarsnitt), känsliga smådjur (nedsatta patienter som riskerar att inte överleva generell anestesin och vid kejsarsnitt) och postoperativ smärtlindring (patienter i behov av långvarig smärtlindring efter kirurgiska ingrepp i bakben, bäcken och kaudala delar av buken). Inom smådjurspraktiken läggs epiduralanestesi oftast i foramen lumbosacale (mellan L7 och S1) Området lokaliseras genom att fram höftbenskammarnas (crista iliaca) högsta punkt. Mellan dessa är foramen lumbosacrale lokaliserat. För att verifiera kanylens position kan olika test, som bygger på principen att motståndet i epiduralrummet är näst intill obefintligt, utföras. Valet av läkemedel styrs av användningen av epiduralanestesin. Om ingreppet används för kirurgisk anestesi och immobilisering används lokalanestetikum. Om motivet är postoperativ smärtlindring används opioider som morfin. Alfa-2- agonister, NSAID:s och ketamin kan ges epiduralt men detta är ovanligt inom veterinärmedicin. Risker associerade med epiduralanestesi är hematom och abscessbildning. Nervvävnad kan skadas och om den totala volymen epiduralt injicerad läkemedelslösning överstiger 1ml/5kg kan en kraftig blockad av sympatiska nervrötter ske med vasodilatation, hypotension och Horner's syndrom som resultat. Epidural injektion av opioider, lokalanestetik och alfa-2-agonister i samband med generell anestesi har visat sig kraftigt minska behovet av narkosgaser. Det vill säga att ingrepp har kunnat genomföras under ett lägre narkosdjup och med lägre risk för biverkningar associerade med narkos. Preoperativt administrerade opioider har god analgetisk effekt i upp till 24 h efter ingrepp i lägre doser och med mindre biverkningar än vid systemisk administration. Epiduralanestesi framstår som en teknik med många fördelar. En preoperativ epidural injektion med ett lokal anestetikum eller opioid ger effektiv anestesi och analgesi både under och efter ingreppet, minskar åtgången av narkosmedel och ger mindre biverkningar jämfört med om läkemedlet ges systemiskt. Det finns mycket få studier gjorda på andra djurslag än hund därmed vore det fördelaktigt med fler studier som specifikt inriktar sig på hur andra smådjur (t.ex. katt och kanin) reagerar på epiduralanestesi för att avgöra om metoden kan tillämpas på fler specis.