Hävning av avtal enligt CISG – Särskilt om förhållandet mellan säljarens rätt att avhjälpa och köparens rätt att häva

Sammanfattning: Ett led i strävan mot en harmonisering av den internationella köprätten utgör United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods (CISG) som trädde i kraft den 1 januari 1988. CISG har i skrivande stund ratificerats av 89 stater och är dispositiv lagstiftning för majoriteten av alla internationella avtal om varuköp. Något som diskuterades flitigt vid antagandet av konventionen var hur säljarens rätt att, efter tiden för leverans, avhjälpa ett avtalsbrott och köparens rätt att häva ett avtal skulle förhålla sig till varandra. Förhandlingarna ledde till att bestämmelsen om säljarens avhjälpningsrätt (art. 48) skulle inledas med: “subject to article 49”, som stadgar köparens rätt att häva ett avtal. Resultatet utgjordes av en kompromiss och frågan har fortsatt att debatteras intensivt efter att CISG trädde i kraft. Syftet med uppsatsen är att, med fokus på förhållandet mellan säljarens rätt att avhjälpa fel enligt art. 48 och köparens hävningsrätt enligt art. 49 CISG, undersöka förutsättningarna att häva ett avtal enligt CISG. En viktig fråga är härvid om bedömningen av huruvida ett avtalsbrott är att anse som väsentligt ska avgöras enbart på objektiva grunder eller om även säljarens inställning till och förmåga att företa rättelse utan oskäligt dröjsmål eller olägenhet för köparen, ska vägas in i bedömningen. Då uppsatsen syftar till att utröna gällande rätt har en rättsdogmatisk metod använts. Uppsatsen behandlar ett internationellt ämne, varför även utländska rättskällor har använts. Varken CISG:s förarbeten eller praxis har emellertid tillmätts samma betydelse som vid ett renodlat svenskt lagtolkningsförfarande. Tröskeln för vad som utgör ett väsentligt avtalsbrott är generellt sett hög, såväl vad gäller fel som dröjsmål. Det är inte tillräckligt att avtala om ett bestämt leveransdatum för att hävningsrätt ska föreligga om leverans sker efter denna tidpunkt. I fråga om hävningsrätt p.g.a. fel har noterats att hänsyn bl.a. tas till hur förpliktelsen som avtalsbrottet avser har specificerats i avtalet. Parterna bör därför tydligt precisera hävningsförutsättningarna genom att tydligt ange vad som är av väsentlig betydelse för dem. Studier av CISG:s tillkomst visar att såväl förslag om att ta bort förbehållet för hävningsrätten som en lydelse som innebär en större hävningsrätt för köparen förkastades vid antagandet av CISG. Vid en tolkning av CISG i ljuset av UNIDROIT Principles har funnits att avhjälpandemöjligheterna bör tas i beaktande vid bedömningen av huruvida ett väsentligt avtalsbrott föreligger. Det har framkommit att den rådande uppfattningen i såväl doktrin som praxis är att det vid bedömningen av huruvida ett avtalsbrott är väsentligt tas hänsyn till säljarens vilja och förmåga att avhjälpa felet ifråga. Sammantaget har en rimlig reglering av förhållandet mellan avhjälpanderätten och hävningsrätten funnits vara att erkänna köparens hävningsrätt som primär i förhållande till avhjälpanderätten, men därvid konstatera att köparen, i fall då avhjälpande är möjligt, inte kan anses ha blivit berövad vad denne haft att vänta enligt avtalet. Undantag till detta ska gälla om det är motiverat av köparens särskilda intresse, vilket kan uppkomma exempelvis till följd av svikligt agerande från säljaren eller p.g.a. avtalsbrottets allvar. En sådan ordning har funnits utgöra en rimlig avvägning mellan köparens intresse av att häva och säljarens intresse av att avhjälpa, samtidigt som den inte står i strid mot ordalydelsen i art. 48.