Ideellt skadestånd med grund i barnkonventionen

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: Ideellt skadestånd har i svensk rätt traditionellt sett krävt ett uttryckligt lagstöd för att utgå. Denna tradition frångicks första gången genom NJA 2005 s. 462. Rättsfallet gällde en av staten begången överträdelse av en rättighet i EKMR. Artikel 13 i EKMR kräver av konventionsstaterna att de tillhandahåller ett effektivt rättsmedel vid kränkningar av konventionen. I händelse av att ideellt skadestånd utgör det enda möjliga rättsmedlet vid en kränkning av konventionen är konventionsstaterna därmed tvungna att medge en sådan ersättning för att inte begå ytterligare ett konventionsbrott, nu av artikel 13. Första gången HD dömde ut ett ideellt skadestånd utan stöd i lag skedde detta alltså vid hot om konventionsbrott att följa den svenska traditionen. En rad rättsfall gällande kränkningar av EKMR följde i spåret av NJA 2005 s. 462. År 2014 skedde däremot en förändring av praxis. I NJA 2014 s. 323 medgav HD ett ideellt skadestånd för en av det allmänna begången kränkning av en bestämmelse i RF. RF innehåller, till skillnad från EKMR, inga bestämmelser om effektiva rättsmedel eller motsvarande bestämmelser om gottgörelse genom skadestånd. NJA 2014 s. 323 sett enbart till sig självt ger inte något stöd för en rättsregel av mer generell karakär. Däremot, sett i ett större perspektiv, nämligen tillsammans med utvecklingen av det ideella skadeståndet vid överträdelser av EKMR, är det möjligt att en sådan rättsregel kan skönjas. Rättsregeln uppenbarar sig i svårigheten att försvara en skadeståndsrätt som medger ersättning av en överträdelse av en rättighet av låg dignitet, men som skyddas i EKMR, samtidigt som den kategoriskt utesluter ersättning för överträdelser av rättigheter i grundlagen. NJA 2014 s. 323 uppstod utan sådant tvång som förelåg vid utveccklingen av praxisen kring överträdelser av EKMR och kan därför uppfattas som en naturlig följd av den rättsutveckling som tog sin start i NJA 2005 s. 462. Den generellt tillämpbara rättsregeln bör ligga i att varje skadeståndsanspråk på grund av rättighetsöverträdelser måste motiveras utifrån rättighetens styrka, graden av kränkning och rättighetens grad av konkretion. Dessa tre faktorer kan anses universella och tillämpbara på alla former av rättigheter som det allmänna genom lag eller grundlag tillförsäkrar den enskilde. Det går däremot inte att komma ifrån att rättsläget gällande det allmännas ansvar för rättighetsöverträdelser är oklart. Min bedömning är däremot att det kommer att ske en utveckling i praxis gällande det allmännas överträdelser av barnkonventionen, vari den i svensk rätt rådande traditionen att ideellt skadestånd som princip kräver lagstöd, ytterligare kommer att förtydligas med tanke på HD:s till synes inkonsekventa tillämpning av traditionen i medborgarskapsfallen.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)