"Man ger mer än vad man tar" : En kvalitativ intervjustudie om medberoende i nära relationer

Sammanfattning: Tidigare studier har visat på att i varje missbrukares liv, finns cirka fem anhöriga som riskerar att utveckla medberoende. Riskfaktorerna associerade med medberoende påverkar därför förekomsten av psykiska ohälsa och ökar risken för att utveckla andra sjukdomar såsom depression, ångest och känslomässiga problem. Syftet med studien var att undersöka hur medberoende i nära relationer kan utveckla självdestruktivt beteende och psykisk ohälsa. Med hjälp av en kvalitativ metod och intervjuer som datainsamlingsmetod blev syftet med denna studie genomförd. Studien grundades på semistrukturerade intervjuer där totalt sex informanter deltog. Resultatet i studien visade på liknande resultat genom alla intervjuer, såsom förekomsten av psykiska sjukdomar, självdestruktivt beteende och vikten av introjektiv identifikation. Dessa tre kategorier kompletterar varandra i den skrivna ordningen. Resultatet tyder på att det kan vara så att den medberoende inte kan utveckla psykisk ohälsa utan fenomenet introjektiv identifikation och självdestruktivt beteende. För att det ska utvecklas någon form av psykisk ohälsa skulle den medberoende personen behöva utveckla ett självdestruktivt beteende, och resultatet tyder på att det inte är möjligt utan introjektiv identifiering i kontexten nära relationer. Dock med hjälp av anknytningsteorin och coping-strategin, visade slutsatsen att inte alla medberoende utvecklade psykisk ohälsa. Förekomsten av psykisk ohälsa påverkas av individens tidiga anknytningsmönster och copingförmåga. Studien ledde till slutsatsen att psykisk ohälsa är ett stort problem bland individer med medberoende. Medberoende är inte fastställt som en sjukdom, trots att risken för att eventuellt utveckla psykisk ohälsa finns. Trots de följdsjukdomar som medberoende medför är det ingen prioritering inom folkhälsopolitiken.