Skydd av flygbas : En jämförelse mellan hund och LADAR som sensor

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på grundnivå från Försvarshögskolan/Försvarshögskolan

Sammanfattning:

I en ambition att öka effekten och insatsberedskapen i den svenska försvarsmakten har stora omorganisationer skett efter det kalla krigets slut. Den senaste förändringen innebär att värnplikten läggs på is under fredstid och att kontraktsanställda soldater skall ingår i förbanden istället. Detta har medfört reduktioner i personalvolymer, troligtvis för att kunna bekosta löner för de kontraktsanställda soldaterna. Inom flygvapnets markförsvarsförband har reduceringen blivit så stor att vid en spriding av det svenska flygvapnet, finns inte tillräckligt med förband för att skydda samtliga baser effektivt. För närvarande används hundar som sensor för lokalisera fientliga spaning och sabotageförband vid och omkring svenska flygbasområden. Hunden är en väldigt kompetent sensor för att lokalisera personer och materiel men dess förmåga till att spana av stora områden under en begränsad tid är sämre. Laserradarn om den baseras på en UAV har förmågan att se genom vegetation kamouflage och rök från en upphöjd position. Därigenom kan den övervaka ett större område än vad hunden kan göra. Ingen sensor tar ut varandra men som komplement till varandra ökar de det fysiska stridsvärdet på båda enheterna.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)