Svenska, swänska eller swenska? – om svensk språkriktighet och språknormer utifrån ett historiskt perspektiv

Sammanfattning: Frågor om språkriktighet och vad som är "rätt" eller "fel" språkbruk engagerar dagligen många svenskar. Vad som egentligen är "korrekt" språk blir därför viktigt att definiera. Detta särskilt i samband med skolans krav på att eleverna ska lära sig att i huvudsak följa det svenska språkets normer för språkriktighet. Den här uppsatsen försöker därför reda ut vad svensk språknorm och språkriktighet egentligen innebär och hur den har kommit att se ut som den gör idag. Detta för att sedan också kunna säga något om vad som förväntas av eleverna när de i huvudsak ska följa språkets normer för språkriktighet. För att göra detta har studien intagit ett historiskt perspektiv och en ämnesorienterad retorisk analys har genomförts av sju verk som på ett eller annat sätt behandlar den samtida språkriktigheten från 1600-talet till idag. Resultaten visade att den allmänna synen på språk och språkriktighet ur ett svenskt perspektiv har haft en relativt tydlig röd tråd sedan 1600-talet. Ledorden för den svenska språkriktigheten har så gott som alltid varit "enkelhet" och "tydlighet". Språket ska anpassas efter syfte och mottagare för att kommunikationen ska bli så bra som möjligt. Vidare reflekterar också uppsatsen kring skillnaden i kraven i den nuvarande respektive föregående ämnesplanen för svenska i gymnasieskolan. Det finns inte längre ett krav på ett i huvudsak "korrekt" språkbruk, utan istället är det de rådande normerna som ska styra. Därmed blir slutsatsen också att om normen för språkriktighet leds av "enkelhet" och "tydlighet", ska eleverna också fokusera på just detta i sitt skrivande.