Det sociala stödets betydelse för skadade idrottares psykologiska välbefinnande under rehabilitering

Sammanfattning: Studiens syfte var att undersöka om skadade idrottares upplevda autonomistöd under rehabiliteringen hade en indirekt effekt på: (a) positiva affekter genom behovstillfredsställelse och självbestämmande motivation, samt (b) negativa affekter genom behovsfrustration och kontrollerande motivation. Utifrån syftet utformades två hypotesmodeller som testades genom varsin medieringsanalys. Studien bygger på en tvärsnittsdesign där datainsamlingen skedde genom ett strategiskt bekvämlighetsurval. Vid studien deltog totalt 71 tävlingsidrottare i åldrarna 15-51 år (M=21 SD=5.1) där samtliga deltagare drabbats av en akut eller allvarlig idrottsskada. Ställda hypoteser kunde ej bekräftas då resultatet visade att autonomistöd inte hade en indirekt effekt på någon av välbefinnandets affekter då det antingen medierades via (a) behovstillfredsställelse och självbestämmande motivation respektive (b) behovsfrustration och kontrollerande motivation tillsammans. Däremot visade resultatet att autonomistöd hade en indirekt effekt på affekterna när förhållandet enbart medierades genom behovstillfredsställelse eller behovsfrustration vilket gör att vissa segment ur hypotesmodellerna går i linje med resultatet. Studiens resultat påvisar att skadade idrottare upplever ett ökat psykologiska välbefinnande när sjukgymnastens sociala stöd uppfyller idrottarens tre grundläggande psykologiska behov. Resultatet har potential att ge sjukgymnaster en bredare uppfattning om hur de i framtiden kan hjälpa till att bidra till ett ökat psykologiskt välbefinnande hos skadade idrottare under rehabilitering.