Ne bis in idem och svensk miljörätt – en hållbar utveckling? – En rättsvetenskaplig studie av det miljörättsliga sanktionssystemets förenlighet med dubbelbestraffningsförbudet

Detta är en Magister-uppsats från Göteborgs universitet/Juridiska institutionen

Författare: Isak Grönlund; [2019-02-08]

Nyckelord: ;

Sammanfattning: Uppsatsen har analyserat det miljörättsliga sanktionssystemets förenlighet med dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Detta gjordes med en regelorienterad ansats och med Hans Kelsens rena rättslära som teoretisk utgångspunkt. Uppsatsen bygger således på tanken om att juridiken ska vara motsägelsefri, enhetlig och endast bygga på rent juridiska överväganden.Efter vad som kan liknas vid en abstrakt lagprövning av miljörättens sanktionssystem, så som det kommer till uttryck i miljöbalken, i förhållande till dubbelbestraffningsförbudet finns det mycket lite, om ens något, som talar för att sanktionssystemet är förenligt med förbudet. Reglerna innebär att det finns risk att en person åläggs att betala miljösanktionsavgift och åtalas för något av miljöbrotten för samma överträdelse. Vid en jämförelse med hur dubbelbestraffningsförbudet har utvecklats i Europadomstolens praxis är det tydligt att det finns en teoretisk risk att samma överträdelse prövas i två olika förfaranden, vilka båda är att betrakta som brottmålsrättegångar. Det är därför uppenbart att det finns ett problem i förhållande till dubbelbestraffningsförbudet inbyggt i den nationella miljörättsliga lagstiftningen. Problemet har dock i praktiken i stort sett undanröjts. Via förordning (2012:259) om miljösanktionsavgifter har regeringen renodlat vilka överträdelser som omfattas av de olika sanktionerna på ett sätt som innebär att det i dagens läge inte finns någon risk att någon faktiskt drabbas av båda sanktionerna. Det tycks helt enkelt inte finnas någon överträdelse som omfattas av båda sanktionerna. I och med avsaknaden av praktisk problematik kommer lagstiftningen inte kunna hanteras, och eventuellt underkännas, i Europadomstolen eller via ett förhandsavgörande från EU-domstolen. På så vis kan man argumentera för att nuvarande system är tillräckligt, det subjekt som förbudet skyddar riskerar inte dubbelbestraffas i strid med förbudet. Trots detta finns det anledning att ifrågasätta nuvarande systems lämplighet. Till att börja med är dubbelbestraffningsförbudet ett absolut förbud, vilket innebär att dubbelbestraffning inte under några omständigheter får förekomma. Även en teoretisk risk för dubbelbestraffning bör därför undanröjas. Det går även att ur ett regelhierarkiskt perspektiv ifrågasätta lämpligheten i att låta en hierarkiskt sett underordnad förordning lösa problemet i en lag. Dessutom måste det beaktas att en förordning relativt snabbt och enkelt kan ändras på ett sätt som riskerar innebära att samma överträdelse riskerar att omfattas av båda sanktionerna. Renodlingen av sanktionssystemet framstår därför snarare som ett kringgående av problemet än en lösning. I uppsatsen har även en potentiell förklaring till systemets utformning identifierats. Historiskt går det att se hur lagstiftaren, och i viss mån även rättstillämparen, har framstått som motsträvig till att låta Europakonventionen få fullt genomslag i Sverige. Samma motsträvighet går i viss mån även att utläsa ur förarbetena till nuvarande miljörättsliga sanktionssystem. Sammantaget framstår det som angeläget att nuvarande ordning ändras genom någon lagstiftningsåtgärd. En lagstiftningsåtgärd som gör det tydligt att dubbelbestraffningsförbudets absoluta karaktär respekteras i den nationella lagstiftningen, en lagstiftningsåtgärd som innebär att dubbelbestraffning förbjuds inom alla områden där sådan riskerar uppkomma i strid med förbudet. Förhoppningsvis kan det leda till ett enhetligt rättssystem där förbud av absolut karaktär fullt ut tillgodoses.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)