Restricting the Use of an Intellectual Property Right – The Cross-Atlantic View on Compulsory Licensing

Sammanfattning: En immaterialrätt ger en upphovsman en exklusiv rätt att utnyttja sin uppfinning. Syftet är att skapa incitament för företag att förbättra befintliga produkter eller att skapa helt nya produkter. En sådan rättighet innebär emellertid inte att upphovsmannen åtnjuter ett totalt skydd att ensam få utnyttja sin exklusiva rättighet och utövandet kan i vissa fall anses stå i strid med konkurrensrättslig lagstiftning. Följaktligen kan konkurrensrätten innebära en begränsning av en beviljad intellektuell rättighet. Relationen mellan immaterialrätt och konkurrensrätt aktualiserar, å ena sidan, nödvändigheten av att bevara incitament for upphovsmän att fortsätta utveckla nya produkter, å andra sidan, betydelsen av fri konkurrens, vilken kan begränsas av ett utövande av en immaterialrätt. Både EU och USA erkänner immaterialrätter som ett viktigt incitament för innovation och investering och ett gemensamt syfte för europeisk och amerikansk konkurrensrätt är att säkerställa konsumenters välfärd. Även om tvångslicensering skulle kunna innebära ett orimligt intrång i en immaterialrätt förvärvad av ett företag, har både europeisk och amerikansk praxis konstaterat situationer där ett företag har blivit tvunget att licensera sina immaterialrätter. Vidare förutsätter EU-rätten som utgångspunkt att ett missbruk av en dominerande ställning strider mot konkurrensrätten, oavsett eventuella postiva effekterna av ett sådant agerande. Till detta finns möjligheter att tillåta agerandet, antingen genom blockundantagsregler eller genom att rättfärdiga agerandet enligt Artikel 101.3 FEUF. Sammanfattningsvis, har de båda lagstiftningarna kommit att utvecklas i två olika riktningar där EU-domstolens praxis antyder ett mer formellt synsätt i jämförelse med USA:s högsta domstol som snarare använder sig av ett “Rule of Reason-test”.