Ett svenskt kronvittnessystem - Ett effektivt brottsbekämpningsmedel eller en processuell genväg?

Sammanfattning: Flera länder runt om i världen har valt att effektivisera sin brottsbekämpning genom att vidta åtgärder som öppnar upp möjligheter till förhandling mellan brottslingar och brottsbekämpande myndigheter. I Sverige kan rätten använda sig utav strafflindringande omständigheter vid påföljdsbedömningen, omständigheter som i dagligt tal kommit att kallas för billighetsskälen. En av de situationer som omfattas av billighetsskälen är den där en misstänkt person väljer att medverka till utredningen av egen begången brottslighet. Som exempel kan nämnas situationen där en person medverkar kring egen begången ekonomisk brottslighet. Om den misstänkte där kunnat redogöra för olika transaktioner och kunnat lämna uppgifter om olika kontakter som varit betydelsefulla kan detta leda till att personen får ett reducerat straff än vad som annars skulle ha dömts ut. I Sverige har det diskuterats om kronvittnen, det vill säga personer som medverkar kring andra medgärningsmäns brottslighet, också borde omfattas av nuvarande billighetsskäl. Frågan har varit uppe till diskussion i flertalet utredningar och på senare tid har det lagts fram motioner med förslag om införande av kronvittnessystem i svensk rätt. Dock har flera av de tidigare utredningarna kommit fram till att ett sådant system skulle innebära större problem än fördelar och att det skulle innebära en ökad risk för bland annat falska vittnesmål. NJA 2009 s. 599 kom att föra diskussionen om kronvittnen på en helt annan nivå i svensk rätt. En tidigare gängmedlem hade valt att samarbeta med polisen och till följd av mannens medverkan kunde medgärningsmän, vilka troligtvis aldrig hade upptäckts, gripas och slutligen lagföras. Vid påföljdsbestämningen diskuterade domstolen om mannens medverkan skulle medföra en strafflindring av det fängelsestraff som han nu stod inför. I Danmark infördes ett kronvittnessystem som ett resultat av rättspraxis. Det danska kronvittnessystemet bygger främst på tanken om att ett sådant system underlättar arbetet mot den grova organiserade brottsligheten. Systemet innehåller vidare ett flertal rättssäkerhetsgarantier eftersom det är av vikt att individens rättigheter inte inskränks till förmån för systemet. Bland annat framgår det av lagtexten att åklagaren endast kan lämna en förhoppning om att strafflindring kan komma att bli aktuellt vid ett samarbete men att detta inte är någon garanti. Anledningen till detta är för att betona att det alltid är rätten som har det slutgiltiga ordet och att det är upp till dem att besluta över om slutgiltig strafflindring. I samband med detta minimeras vidare risken för falska vittnesmål. Yrkesverksamma jurister har intervjuats i samband med uppsatsskrivandet och det framstår som det råder delade meningar inom juristkåren kring om ett kronvittnessystem borde införas i Sverige eller inte. Ola Sjöstrand, chefsåklagare i Malmö, är en av de som förespråkar ett införande då han anser att detta är det enda sätten för att få kriminella att vittna mot varandra. Frågan är dock om det är praktiskt möjligt att införa ett system som inte har ett fullt stöd inom den kår där systemet ska verka. Uppsatsens slutsats är att det finns betydande fördelar men också nackdelar med ett kronvittnessystem. Frågan är om ett sådant system är att anses som förenligt med den svenska rättsordningen och de principer som vår rättsordning är uppbyggd kring. Vad som står klart är att frågan måste utredas ytterligare och att det ankommer på lagstiftaren att komma fram med en detaljerad utredning där samtliga för och nackdelar vägs mot varandra innan ett slutgiltigt svar kan lämnas.