När metropoliten flög över Atlanten och blev kosmopolit : Woody Allens skildring av europeiska storstäder

Sammanfattning: Min uppsats handlar om Woody Allens skildring av staden. Det är inte New York denna uppsats handlar om, utan om de europeiska storstäderna London, Barcelona, Paris och Rom. I dessa städer har Woody Allen spelat in fem filmer. Dessa filmer är Match Point (2006), Scoop (2007), Vicky Cristina Barcelona (2008), Midnight in Paris (2011) och To Rome With Love (2012). Det ryktas även att hans nästa filmprojekt kommer att utspela sig i en europeisk storstad.  Varje film visar utvalda sidor av respektive stad. Allen väljer att visa utvalda sidor av staden, som utgör vilket uttryck staden ger till filmens berättande. Därav får åskådaren motsvarande intryck av hur Woody Allen ser på staden. Exempelvis handlar dessa val om hur filmen kartlägger staden, hur karaktären förändrar sina åsikter när den befinner sig i staden, och hur moraliska imperativ i storstadsturism framkommer genom filmen. Allen har nämligen använt sig både av ikoniska byggnader som indikerar respektive stad, som Eiffeltornet för Paris, men samtidigt visat mindre kända miljöer av respektive stad. Han har med andra ord varvat klichéklassade stadsvyer med mer personliga vyer av andra, mindre kända, delar av respektive stad.                       Trots att de första filmerna Match Point (2006) och Scoop (2007), som utspelas i London, inte nödvändigtvis handlar om turism, handlar de ändå om en amerikanska som besöker en icke-amerikansk stad, på andra sidan Atlanten. Samtliga filmer jag undersöker i denna uppsats handlar om olika typer av amerikaner som besöker europeiska städer. På olika sätt påverkas nämligen dessa amerikaner av respektive stad. Dessa sätt jämförs med hur med 1920-talets stadssymfonier och 1950-talets ”runaway romances”. I urvalda filmer från 1950-talet fungerade nämligen Europa som en tillflyktsort för amerikaner som ville hitta sitt jag och inleda affärer. Jag har kommit fram till att identitetssökande och otrohet i Woody Allens filmer är mer legitimerade än det var på 1950-talet. Dessutom liknar Allens Parisfilm och Romfilm stadssymfonier från 1920-talet. Dessa filmtrender från 1900-talets första hälft hänger då ihop med Allens filmer från 2000-talet. Detta förklaras i en djupgående närläsning av Woody Allens sätt att skildra europeiska städer. I denna analys dissekeras turistbegreppet, hur den skiljer sig från resenärsbegreppet och hur tiden har förändrat hur amerikanska turisterna förhåller sig till respektive stad och invånarna i respektive stad.