Trädrötter i skelettjord : en fallstudie i Stockholm

Sammanfattning: Skelettjord är framtagen för att fungera som en rotvänlig vägöverbyggnad där det är omöjligt att på annat sätt ge träden en godtagbar jordvolym. Trottoarer och parkerings-ytor där planteringsutrymmet är begränsat och kravet på bärighet stort, är exempel på ytor där skelettjord kan ge träd en ökad jordvolym samtidigt som trafiklasterna tas upp av skelettmaterialet. I Stockholm har skelettjord använts sedan mitten av 1990-talet och för att följa upp resultatet gjordes det under 2005-2006 vitalitetsbedömningar av träden i ett antal av de tidiga anläggningarna. De undersökta träden varierade i vitalitet och tillväxt och en slutsats var att det behövdes studier av rotutvecklingen i de berörda skelettjordarna. I detta arbete har jag mätt antalet rötter och undersökt hur de växer i skelettjordarna vid 11 av de tidigare vitalitetsbedömda träden. Jag har också undersökt skelettjordarnas uppbyggnad och jämfört resultatet med handlingarna. En jämförelse mellan rotutveck-lingen och trädens vitalitet har också gjorts. Samtliga anläggningar var enligt handling-arna uppbyggda med färdigblandad skelettjord. Undersökningarna visade att ingen av anläggningarna följde handlingarna och ingen anläggning uppfyllde heller kraven på en skelettjord. Packade jordlager i flera anlägg-ningar tydde på att materialet hade separerat vid hanteringen/utläggningen. På andra platser fanns ingen växtjord utan endast ett moränliknande bärlager. Trots detta hade rötterna växt ut i materialet. Jag kunde inte se något samband mellan näringsinnehållet i jordarna och rottillväxten utan det som verkade avgöra mängden rötter var det tillgäng-liga växtutrymmet. I täta material eller packade lager hade rötterna svårt att ta sig fram, medan sprickor och andra hålrum gav utrymme för rötterna att växa. Det var också tydligt att antalet rötter sjönk med djupet. De träd som hade bäst rotutveckling visade sig vara de som hade bedömts ha en god vitalitet, medan de träd som nästan helt sakna-de rötter i materialet också hade en sämre vitalitet. En rätt anlagd skelettjord ger ut-rymme för rötterna och man kan därför anta att rotutvecklingen hade varit bättre om det hade funnits skelettjord i anläggningarna. Bristen på överensstämmelse mellan handlingar och utförande indikerade en kunskaps¬brist. Vid närmare granskning av handlingarna kunde jag konstatera att denna kun¬skapsbrist inte enbart fanns hos utförarna, utan även hos beställaren. Skelettjord före¬skrevs ibland på platser där jordvolymen istället hade kunnat utökas genom större planteringsgrop, och samtidigt hade man underlåtit att föreskriva skelettjord där det hade varit lämpligt. Förhoppningsvis har kunskapen ökat med tiden, och många av de tidiga misstagen har säkert minskat. Stockholm har utvecklat sina skelettjordar och numer kontrolleras och dokumenteras anläggandet. Detta i kombination med fortsatt uppföljning av anläggningarna kan ge erfarenheter som, om de samlas och sprids vidare, ökar branschens kunskapsnivå ytterligare. Forskning behövs också för att studera vad som händer med skelettjordsanläggningarna på lång sikt. Genom att använda skelettjord på rätt plats och situationsanpassa dem, tror jag att anläggningarna kan bli goda inve-steringar.