Bastubadarprincipen - har aggregatet svalnat? - Om rättsutvecklingen av en av svensk arbetsrätts mest välkända principer

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar bastubadarprincipen från AD 1978 nr 89 och innehåller en redogörelse för såväl dess betydelse som utveckling genom tillämpningen i praxis. Som ett led i arbetsgivarens rätt att utöva arbetsledning finns möjlighet till omplacering av arbetstagare, där arbetsgivaren generellt sett är fri att ändra en arbetstagares arbetsuppgifter under förutsättningen att omplaceringen sker inom avtalade gränser och föreliggande arbetsskyldighet. En inskränkning i denna rätt är bastubadarprincipen, som skyddar arbetstagare mot omplaceringar av personliga skäl då omplaceringen leder till särskilt ingripande verkningar och godtagbara skäl ej föreligger för omplaceringsbeslutet. Bastubadarprincipen blev efter dess tillkomst väletablerad och fick en stark påverkan på rättspraxis, men det arbetsrättsliga området som sådant har sedan principens tillkomst utvecklats. Denna uppsats syftar till att undersöka dels vad bastubadarprincipen inneburit för diskussionen kring omplacering av arbetstagare och dels om principen förändrats i något avseende genom åren. Som resultat av uppsatsen kan konstateras att bastubadarprincipen fått stor betydelse som skyddsregel för arbetstagare, men att den endast är tillämplig inom ett begränsat område och därmed inte utgör ett heltäckande skydd mot omplaceringar oavsett dess verkningar. Principen och dess tillämpning har inte genomgått någon väsentlig förändring, utan vad arbetsdomstolen åstadkommit i efterföljande domar är ett förtydligande av dess innebörd och hur bedömningen ska ske.