Livet efter döden: En litteraturstudie om livskvaliteten efter hjärtstopp.

Sammanfattning: Hjärtstopp är ett akut livshotande tillstånd med låg överlevnadsgrad. Patogenesen vid de flesta hjärtstopp är igentäppta kranskärl vilket resulterar i myokardischemi. När hjärtat inte längre förmår att pumpa blod till kroppens vävnader resulterar det i syrebrist. Syrebristen orsakar i första hand irreversibla skador i hjärnan som i sin tur medför kognitiva och funktionella nedsättningar. Allt fler överlever ett hjärtstopp, både nationellt och globalt. Det till följd av bland annat ökade samhällsinsatser och kunskap om hjärt-lungräddning. Största fokus inom vården är återupplivning efter hjärtstopp, mindre del på livskvaliteten efteråt. Syfte: Att undersöka livskvaliteten efter hjärtstopp utanför sjukhus. Metod: Allmän litteraturöversikt där 15 originalartiklar inkluderades, varav 12 kvantitativa och tre kvalitativa. Analys utfördes enligt Fribergs mall för allmänna litteraturöversikter. Resultat: En svår känslomässig tid infinner sig i direkt anslutning till hjärtstoppet. Brist på stöd och hanterande av känslorna försvårar den transiton individerna genomgår. Kognitiva funktionsnedsättningar är vanligt förekommande efter hjärtstopp, så även psykisk ohälsa med ångest och depressiva symtom. Symtom för att uppfylla posttraumatiskt stressyndrom förekommer. Bristande ADL-förmåga och fysisk förmåga är vanligt men har potential att rehabiliteras. Äldre får i högre grad funktionsnedsättningar. Trots nedsättningar skattar överlevande sin livskvalitet i paritet med den generella populationen. Hjärt-lungräddning i ett tidigt skede vid hjärtstopp har visat sig resultera i bättre livskvalitet och lägre grad av funktionsnedsättningar hos hjärtstoppspatienter. Slutsats: Hjärtstoppspatienter drabbas av funktionsnedsättningar i form av kognitiv förmåga, fysisk förmåga, psykisk hälsa och ADL. Nedsättningarna har alla var för sig och tillsammans potential att försämra livskvaliteten. Dock leder nedsättningarna sammantaget inte till att hjärtstoppspatienter skattar sin livskvalitet sämre än den generella populationen.