Hundens mikrobiom efter antibiotikabehandling

Sammanfattning: Hundens intestinala mikrobiom är ett komplext samspel av organismer med många viktiga funktioner som är essentiella för djurets välmående på en systemisk nivå. Användning av antibiotika är vanlig vid bakteriella infektioner, men vi vet lite om hur antibiotika påverkar hundens mikrobiom på lång sikt och vad följden av potentiella störningar i mikrobiomet skulle kunna vara. Målet med denna litteraturstudie är att ta reda på hur mikrobiomets sammansättning förändras hos hund efter en antibiotikabehandling, och vilka hälsoeffekter förändringen skulle kunna leda till. De flesta studier finner att antibiotika kan ge både kortvariga och långvariga förändringar på mikrobiomet, några bakterier återhämtar sig efter en avslutad behandling medan andra ibland inte gör det. Det finns stora individuella skillnader i mikrobiomets sammansättningar hos försöksdjur både före och efter behandlingar, och vissa bakteriegrupper kan reagera helt olika på antibiotika beroende på individ. Bacteroides spp. verkar i flera studier ha problem med återhämtning. Generellt verkar antibiotika sänka diversiteten i mikrobiomet, både hos hund och människa, vilket kan kopplas till en ökad risk framförallt för gastrointestinala sjukdomar. Resistensgener hos tarmbakterier kan dessutom finnas kvar under mycket lång tid efter en antibiotikabehandling. En studie hos människor fann resistenta bakterier som uppstod av antibiotikabehandlingen fyra år efter den avslutades; det visar att det inte krävs ett konstant selektionstryck för att resistens ska persistera i tarmen. Vissa bakterier i Bacteroides har immunmodulerande egenskaper och kan vara viktiga för uppkomsten av vissa sjukdomar. I många studier analyseras dock inte förändringar i mikrobiomet på artnivå och det kan vara svårt att dra säkra slutsatser när resultatet enbart nämner förändringar i större bakteriegrupper, som genuset Bacteroides. I de flesta studier används fekala prover snarare än direkta prover på tarmslemhinnan för att undersöka tarmens bakteriesammansättning, men en studie visar att effekten av antibiotika är starkare på de fekala proverna än på slemhinneproverna. Detta skulle kunna vara en viktig observation för relevansen av resultaten från flera studier. Ett av de stora problemen som än så länge är tydligt att se är främjandet av antibiotikaresistens i mikrobiomet. Mikrobiomet agerar med stor sannolikhet som en reservoar av resistensgener och kan bidra till spridning av dem. Detta gäller speciellt för hundar, och andra djur, som bär på resistensgener då det med hanteringen av deras avföring medföljer en risk för en spridning till både människor och andra djur. Det står klart att vår nuvarande okunskap är problematisk ur ett vårdperspektiv med tanke på både resistensutveckling och förändringar i mikrobiomet, som kan vara viktiga faktorer att tänka på. Hunden står levnadsmiljömässigt nära människan och delar stora delar av sitt mikrobiom med oss. Vad vi i framtiden lär oss om antibiotikans effekt på hundens mikrobiom skulle kunna förändra hur vi använder oss av antibiotika.