Berättande som identitetsskapare? : En jämförelse mellan två romaner

Sammanfattning: Den här uppsatsen har anknytning, men ingen direkt koppling, till b-uppsatsen Invandrarsvenska – ett ungdomsspråk?, därför kan man se denna uppsats både som fristående och som en del av Invandrarsvenska – ett ungdomsspråk? I uppsatsen har jag valt att titta närmre på det litterära verket Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri, som från början skulle ha fått ett större utrymme i Invandrarsvenska – ett ungdomsspråk? Ett öga rött publicerades 2003 och blev snabbt en omtalad bok eftersom den inte var skriven på korrekt grammatisk svenska. Den är skriven på vad som kom att kallas ”invandrarsvenska”, en form av talspråk, där det svenska språket blandats med slang och ord från andra språk. Ett öga rött handlar om en ung pojke som söker svar på frågor om sin omgivning och identitet. Jag var intresserad av att se hur Ett öga rött kunde jämföras med en bok med liknande huvudkaraktär och handling skriven på svensk slang, om det fanns några likheter i språk, karaktärer och i handling, därför använder jag mig av Ronnie Sandahls bok Vi som aldrig sa hora, som precis som i Ett öga rött har en huvudkaraktär som söker svar på frågor om sin identitet. De båda böckerna har som sagt en ung pojke som huvudkaraktär, och de olika handlingarna beskriver deras liv och vardag utifrån olika dramatiska händelser. I uppsatsen jämför jag dessa litterära verk med utgångspunkt i två olika sorters berättande, två tonårspojkar som huvudkaraktärer, två olika författare och med ett antal frågor i bakhuvudet: Hur skriver unga tonårspojkar? Vad skriver de om? Finns det några skillnader mellan en tonårspojke med svenskt ursprung från en liten svensk stad och en tonårspojke med invandrarbakgrund från en förort till en storstad? Handlar det om identitetssökande? Om att vilja synas genom berättelsen? Att försöka förstå sig själv? Hjälpa andra förstå? Vad har författaren för syfte med boken? Vem tolkar och hur ska berättelsen tolkas?