Rättighetsbäraren - en analys av lagstiftarens barnsyn när hänsyn ska tas till barnets vilja i mål om vårdnad, boende och umgäng

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: Barnkonventionen fick i januari 2020 status av lag i den svenska rätten eftersom lagstiftaren inte anser att den tidigare fått tillräckligt genomslag i tillämpningen. Barn har sedan länge behandlats som skilda från och underordnade vuxna. Barns underordning är antagligen den minst ifrågasatta maktordningen i samhället. Barn behandlas ofta som mindre vetande och deras inflytande begränsas regelmässigt inom de flesta områden. Det finns en tydlig vilja från många håll i samhället, inte minst från lagstiftaren, att skapa en barnsyn där barn betraktas ha samma människovärde som vuxna. Barn ska visas respekt för deras egenart som självständiga individer. Den här uppsatsen behandlar det barnrättsperspektiv som Barnkonventionen har och dess innebörd för den svenska rätten. Fokus är på domstolens skyldighet att ta hänsyn till barnets vilja i mål om vårdnad, boende och umgänge enligt 6 kap 2a § 3 st FB. Bestämmelsen har ett nära samband med konventionens artikel 12 som stadgar att barn har en rätt att göra sig hörda och få sina åsikter beaktade med hänsyn till ålder och mognad. Uppsatsens syfte är att undersöka vilken barnsyn lagstiftaren har, alltså vilka slags tankar om barn som lagstiftningen grundas på. Innebörden av barnets bästa har skiftat över tid men sedan länge haft en stor betydelse för mål om vårdnad, boende och umgänge. Innan 1970-talet hade inte barnets åsikter någon plats i den familjerättsliga processen. När barnets åsikter började tas hänsyn till var det främst av pedagogiska eller terapeutiska skäl. Barnets bästa vilade på objektiva omständigheter av vilka behov barn har. Barn ansågs ha behov av att med stigande ålder bli självständiga och att uttrycka sina åsikter ansågs vara en del i det. När Barnkonventionen ratificerats talades mindre om barns behov och mer om barns rättigheter. Genom det ändrades innebörden av barnets bästa. Att någon bär en rättighet medför att någon annan har en korrelerande skyldighet eller plikt. Det ger rättighetsbäraren en möjlighet att utkräva någonting rent materiellt men orsakar även att maktordningen rubbas. Den som innehar rättigheten på en maktposition över den som bär skyldigheten eller plikten. Att barn betraktas som rättighetsbärare innebär alltså att synen på barnet som skyddsbehövande inte längre står i centrum. Barnet betraktas som jämlikt och kompetent, mer eller mindre på samma sätt som vuxna. Det är grunden i barnrättsperspektivet. Uppsatsen analyserar lagförarbeten till 6 kap 2a § 3 st FB med ett sociologiskt perspektiv. Det perspektivet tillför kunskap om hur barn kan lyssnas till och tolkas. Det är en förutsättning för att den vuxna ska uppnå en förståelse av barnet och skapa ett reellt deltagande för barnet där dess åsikter kan beaktas istället för att förminskas eller förbises. Uppsatsen slutsats är att lagstiftaren har en tydlig avsikt att åstadkomma en tillämpning av ett barnperspektiv där barnets kapacitet att uttrycka sig tillvaratas på bästa sätt. Barnet ska lyssnas till och respekteras som jämlik med vuxna. Samtidigt beskrivs ofta barnet i negativa termer i jämförelser med vuxna. Lagstiftaren uttrycker tvivel på barns förmågor då de anses ha en bristande förmåga att bilda och uttrycka åsikter. Det här innebär att inte ens lagstiftaren har den barnsyn som ska uppnås genom tillämpning av barnrättsperspektivet.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)