En studie i diegetisk och icke-diegetisk musik i Sofia Coppolas långfilmer

Detta är en Kandidat-uppsats från Uppsala universitet/Institutionen för musikvetenskap

Författare: Lena Lindahl; [2007]

Nyckelord: ;

Sammanfattning:

Abstract

Lena Lindahl:Från barock till post-punk – En studie av diegetisk och icke-diegetisk musik i Sofia Coppolas långfilmer. Uppsala universitet: Institutionen för musikvetenskap, uppsats för 60 p, 2007.

Uppdelningen diegetisk och icke-diegetisk används frekvent vid studiet av filmmusik, och det termerna söker skilja på är huruvida musiken vi hör har en källa i filmen (diegetisk) eller om den endast uppfattas av publiken och inte har en logisk plats i filmens verklighet (icke-diegetisk). Syftet med denna uppsats är att visa hur den amerikanska filmregissören Sofia Coppola använder diegetisk och icke-diegetisk musik som grepp i sin långfilmsproduktion, huruvida greppen går igen eller utvecklas i hennes filmer, och om det finns likheter eller skillnader mellan musiken hon väljer till de två grupperna. I analyserna delas filmmusiken in i kategorier efter genre eller funktion, och utifrån dem ges därefter exempel på hur den dyker upp och möjliga tolkningar av dess roll. Uppsatsen visar på en utveckling i Coppolas musikval mot en mer mångfasetterad och okonventionell användning av filmmusik, men även på återkommande grepp i hennes filmer som exempelvis användandet av musik med text som kommunikation och etablerandet av hela musikgenrer som teman för olika element i filmerna.

  

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)