Fixationsdisparitet : En jämförelse av tre olika tester

Detta är en Kandidat-uppsats från Linnéuniversitetet/Institutionen för medicin och optometri (MEO)

Sammanfattning: Syfte: Syftet med studien var att jämföra tre olika metoder (Mallettenheten, Saladinkortet och Wessonkortet) för att mäta fixationsdisparitet, se ifall metoderna hade en bra repeterbarhet samt jämföra resultaten från fixationsdisparitetstesterna med den uppmätta forin.Material och metod: I studien deltog 19 personer mellan 20–31 år, alla hade samsyn. Undersökningen utfördes i en ordning som gjorde att ögonen skulle tröttas ut så lite som möjligt för att inte påverka resultatet. Den började med anamnes, refraktion, forimätningar med modifierad Thorington på avstånd och på nära håll och sedan utfördes mätningar av fixationsdisparitet, varje metod utfördes tre gånger för att få fram ett medelvärde. Undersökningen avslutades med mätning av KNP, ackommodationsamplitud och vergensmätningar.Resultat: 11 av 19 försökspersoner hade någon fixationsdisparitet (FD) enligt Mallett, Saladin eller Wesson. Då Mallett endast mäter den associerade forin och inte FD så användes inte den i jämförelserna. Studien visar en statistiskt signifikant skillnad i uppmätt FD mellan Wesson och Saladin (p = 0,027). En Bland-Altman analys visade att skillnaden mellan mätresultaten blev högre ju högre fixationsdispariteten var. Repeterbarheten var god för Wesson (ICC = 0,95) och Mallett (ICC = 0,87), men något lägre för Saladin (ICC = 0,71). En envägs- RM ANOVA visade inga signifikanta skillnader mellan de tre mätningarna för någon av metoderna. 47 % av försökspersonerna hade en FD som gick åt samma håll som den uppmätta forin. 10 % hade FD som gick åt motsatt håll från forin. Varken Wesson eller Saladin visade någon signifikant korrelation med forin: Wesson (p = 0,11, R = 0,15) och Saladin (p = 0,08, R = 0,17).Slutsats: Studien visar att det fanns en signifikant skillnad mellan Saladintestet och Wessontestet och att de således inte är utbytbara med varandra. Repeterbarheten har varit god för två av tre metoder. Det här studien har visat att om fixationsdispariteten ska mätas kliniskt kan det vara bra för undersökaren att bestämma sig för ett test och bara använda det, det går inte att dra slutsatsen helt då detta bör testas på en större grupp försökspersoner.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)