Vallfoder till häst : skillnader mellan konserveringsmetoder och dess inverkan på hästens digestion

Sammanfattning: Hästen är en gräsätare anpassad för att livnära sig på fiberrikt grovfoder. Färskt gräs eller konserverat vallfoder är därmed den viktigaste delen i hästens foderstat. Hö är det vanligaste vallfodret bland svenska hästhållare, men allt fler väljer att utfodra med inplastat vallfoder. Konserveringsmetoderna för de olika vallfodertyperna skiljer sig åt. Höberedning är den mest traditionella metoden där vallgrödan torkas. Vid ensilering förtorkas grödan och förpackas sedan anaerobt. Konservering av hösilage liknar ensilering men förtorkningen sker i en högre utsträckning innan grödan förpackas syrefritt. Dessa olika metoder leder till att det konserverade vallfodret kommer att skilja sig åt i kemisk och mikrobiell sammansättning, vilket gör det intressant att veta om och i sådana fall hur hästens digestion och konsumtion påverkas av dessa skillnader. Studier har visat att hästens digestion, dess frivilliga foderintag eller fodrets smältbarhet inte påverkas i någon större utsträckning av vilken metod vallfodret har konserverats med. Det finns väldigt få studier på hur hästens preferens kan påverkas av vilken konserveringsmetod som används. Både vattenintag och vätskeförlust kan påverkas av vilken typ av vallfoder som hästen utfodras med. Hur mycket hästen dricker påverkas bland annat av vatteninnehållet i vallfodret. Det totala vattenintaget, men även vätskeförlusten, har visats vara högst vid utfodring av ensilage. Med avseende på hästens digestion, frivilligt foderintag samt fodrets smältbarhet kan mindre vikt läggas på vilken konserveringsmetod som har använts vid val av vallfoder till häst.