Betydelsen av artikel 6.2 i Rom I-förordningen : Ska regler från en eller två länders lagar tillämpas på konsumentavtalet?

Sammanfattning: EU:s inre marknad med fri rörlighet för bland annat varor har skapat ett ökat handelsutbyte över gränserna även för konsumenter. När en tvist uppstår i ett konsumentavtal med internationell karaktär är frågan bland annat vilken lag som ska tillämpas på tvisten. Inom EU regleras lagvalsfrågan i Rom I-förordningen. Enligt huvudregeln i artikel 6.1 i Rom I-förordningen ska lagen i landet där konsumenten har sin vanliga vistelseort tillämpas. I artikel 6.2 i Rom I-förordningen ges parterna möjligheten att göra ett gemensamt lagval, dock med begränsningen att det inte får vara till nackdel för konsumenten jämfört med huvudregeln. Ett tolkningsproblem uppstår då den partsvalda lagen till vissa delar är till nackdel för konsumenten, men till fördel i andra delar. Ett sätt att lösa tolkningsproblemet är genom en tillämpning av den så kallade russinteorin. Konsumenten tillåts då att välja de för honom mest gynnsamma reglerna ur respektive lag och därigenom skapa ett mycket långtgående skydd som inte kan erhållas enligt någon nationell rättsordning. Alternativet är att lösa problemet genom att en lag tillämpas på hela avtalet. Konsumenten väljer då en regel ur någon av lagarna och den lagen blir därigenom tillämplig på hela avtalet. Frågan är vilken av tolkningsmetoderna som kan anses mest lämplig för att lösa problemet med tillämpningen av artikel 6.2. För att besvara frågan har en analys av respektive alternativ gjorts. Dessutom har tre tolkningsmetoder från EU-domstolen använts för att utröna vilket tolkningsalternativ som är mest lämpligt. Både russinteorin och alternativet med en lag har både för- och nackdelar. Russinteorin ger ett mer långtgående skydd för konsumenten och för därför också med sig stora nackdelar för näringsidkaren och möjliga negativa effekter på den inre marknaden. Alternativet med en lag ger inte ett lika långtgående skydd, det är dock tillräckligt med en lag för att överensstämma med målen om att skydda konsumenten. Nackdelarna för näringsidkaren är inte lika många eller omfattande och den inre marknaden bör inte heller påverkas i någon större utsträckning av alternativet. Sammantaget leder tolkningsmetoderna från EU-domstolen till att alternativet med en lag som tillämpas på hela avtalet anses som den bästa lösningen på tolkningsproblemet i artikel 6.2 i Rom I-förordningen.