Brytpunktssamtal i livets slutskede : Sjuksköterskors upplevelser

Sammanfattning: Bakgrund: Palliativ vård syftar till att öka livskvaliteten för patienten och dess anhöriga under den sista tiden i livet. Vid övergången från kurativ till palliativ vård hålls ett brytpunktssamtal av ansvarig läkare. Utan detta brytpunktssamtal fortsätter vården att vara kurativ. Syfte: Syftet med studien var att undersöka sjuksköterskors upplevelser av brytpunktssamtal vid övergång till palliativ vård i livets slutskede samt hur de uppfattade den egna förmågan, och de egna upplevelserna av, att vårda patienter i livets slutskede. Metod: Studien har genomförts via en kvalitativ intervjustudie som innefattade åtta intervjuer som analyserats genom en manifest innehållsanalys. Resultat: Från intervjuerna utkristalliserades tre huvudkategorier: att läkare inte tar initiativ till brytpunktssamtal, att sjuksköterskor upplever en oförmåga till god palliativ omvårdnad på grund av tids- och resursbrist och att de anser sig ha en god kunskap och förmåga om hur omvårdnaden av den palliativa patienten bör ske. Det framkom att brytpunktssamtal i de allra flesta fall endast är ett samtal mellan ansvarig läkare och patientens anhöriga. Patienten och den ansvariga sjuksköterskan är således inte delaktiga i samtalet. Vad som sades och vilka som deltog dokumenterades sällan. Detta upplevde många av de tillfrågade sjuksköterskorna som ett problem då det var dem som efter samtalen oftast fick bemöta både patientens och anhörigas frågor efter dessa samtal. Flera av sjuksköterskorna talade om att de var de, som sjuksköterskor, som skulle föra patientens talan vid de tillfällen då patienten själv inte kunde närvara eller kommunicera. Slutsats: För att optimera den palliativa vården behöver brytpunktssamtalen genomföras tidigare och dokumenteras tydligare. Frånvaron av sjuksköterskor på brytpunktssamtalen leder till svårigheter både i bemötandet av anhörigas frågor och till ge korrekt information om brytpunktssamtalets innehåll och innebörd.