En morot från staten – Kvalificerade personaloptioner ur ett rättssäkerhetsperspektiv

Sammanfattning: Alltsedan incitamentsprogrammen introducerades i Sverige med inspiration från USA i mitten på 1900-talet har beskattningen av dem orsakat såväl tillämpningsproblem som debatt. Det handlar om de situationer där ett företag erbjuder anställda aktier i bolaget antingen i form av värdepapper eller personaloptioner. Den förra medför en rättighet direkt, medan den senare innebär en framtida rätt under förutsättning att anställningen fortgår under viss tid. Kort sagt tänds för den anställde ett hopp om att få ta del av såväl vinst som utdelning, medan bolaget önskar incentivera personalen för att på så sätt öka bolagets vinst. I nuläget beskattas personaloptioner först vid utnyttjandet, d.v.s. när innehavaren utnyttjar optionen för att förvärva aktier i bolaget, vilket vanligtvis sker vid den villkorade anställningstidens slut. Optionerna likställs med en förmån och värdestegringen beskattas därför som inkomst av tjänst fram till utnyttjande, medan efterföljande utdelning och kapitalvinst beskattas som kapital. Med tanke på den höga tjänstebeskattning som ett förvärv av personaloptioner för med sig har programmen inte fått önskat genomslag och kritiken har varit massiv mot att regelverket är för komplicerat och skattesatsen för hög. Regeringen tillsatte därför en utredning i mars 2014 för att se över regleringen (Incitamentsutredningen). Incitamentsutredningen föreslår en helt ny typ av personaloptioner, s.k. kvalificerade personaloptioner, vilka ska undantas från förmånsbeskattning. Hela värdeökningen under innehavstiden ska istället beskattas som inkomst av kapital, vilket medför en avsevärt lägre skattesats. Förslaget träffar enbart ett fåtal företag och innehåller en mängd villkor för att skattesubventionen ska falla väl ut enligt utredningen. Den här uppsatsen syftar till att kritiskt granska lagförslaget utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Inledningsvis utreder och definierar jag rättssäkerhet, vilket anses medföra en existens av rättsregler som följs av samhälle och statsapparat samt ett krav på att tillämpningen av dessa regler i praktiken kan förutses av enskilda. Rättssäkerheten säkerställs delvis i grundlagen, bl.a. genom det skatterättsliga föreskriftskrav som stadgas. Min slutsats blir att lagförslaget i mångt och mycket når upp till rättssäkerhetens krav på tydlighet då villkoren är väl avgränsade och har utformats med enkelheten i fokus. Jag kritiserar däremot förslaget på fyra punkter. Jag anser att förslaget bör kompletteras med bestämmelser kring dels den anställdes omkostnadsbelopp, dels gällande informationsskyldighet för bolaget gentemot den anställde. Detta för att öka tillämpningens tydlighet, men även för att öka möjligheterna för den enskilde att förutse det aktuella incitamentsprogrammets risker. Vidare kritiserar jag förslagets omfattning, vilken enligt min mening resulterar i en alltför komplex tillämpning som helhet för att nå upp till rättssäkerhetens krav på förutsebarhet, inte minst med tanke på att kriterierna rör sig över ett brett spann av områden inom företagets verksamhet. Jag tycker även att det saknas en tydlig gränsdragning mellan värdepapper och personaloptioner då den tillämpning som växt fram i praxis är alltför osäker och otydlig för att uppdelningen i praktiken ska bli tillräckligt rättssäker. På det stora hela ser jag dock förslaget om kvalificerade personaloptioner som ett steg mot en mer rättssäker incitamentsbeskattning som med ett fåtal justeringar kan komma att möta såväl näringslivets som lagstiftarens mål.