Användningen av kärnvapen som självförsvar - En rättslig analys av kärnvapens legalitet i extrema fall av självförsvar när statens överlevnad hotas

Sammanfattning: Kärnvapen är i allra högsta grad kraftfulla militära och politiska vapen. På grund av detta är frågan om dess legalitet i internationell rätt sedan länge omdebatterad. När frågan ställdes inför den internationella domstolen myntades ett nytt begrepp; ”statlig överlevnad”. Domstolens användning av begreppet väckte frågan om statlig överlevnad utgör ett exceptionellt undantag som kan rättfärdiga våldsanvändning i särskilda fall. Uppsatsen syftar därför till att undersöka om det är möjligt för stater att använda sig av kärnvapen som självförsvar i en situation där deras fortsatta överlevnad står på spel. Uppsatsen inleder med en presentation av dess folkrättsliga utgångspunkter; rätten till självförsvar och teorin om statlig överlevnad. Därefter följer en redogörelse av kärnvapens reglering i internationell rätt, vilken sker i ljuset av de folkrättsliga utgångspunkterna som redovisats ovan. Redogörelsen visar att regleringen av kärnvapen bristfällig. Trots den nya konventionen om kärnvapenförbud är det i nuläget få länder som anslutit sig vilket än så länge gör för-budet svagt. Istället är det den allmänna våldsregleringen i FN-stadgan som blir central för frågan om kärnvapens laglighet i internationell rätt. Uppsatsens analys illustrerar det oklara rättsläget genom att belysa hur kärnvapen kan vara både tillåtna och förbjudna i internationell rätt. Medan proportionalitetsprincipen hindrar användningen av kärnvapen i självförsvar, indikerar teorin om statlig överlevnad att användningen av kärnvapen kan rättfärdigas i extrema fall av självförsvar. Teorin om statlig överlevnad är dock kritise-rad och dess rättsliga status i internationell rätt är både omtvistad och odefinierad. Mot bakgrund av det oklara rättsläget går det inte att nå en definitiv slut-sats om användningen av kärnvapen är tillåtet i extrema fall av självförsvar.