Naturdirektivens betydelse för det svenska artskyddet och skogsbruket

Sammanfattning: I denna uppsats presenteras och utreds artskydd i skogen och ersättningsrätt vid förlorad rådighet av skogsmark på grund av artskydd. Utredningen görs med kritisk rättsdogmatisk metod vilket innebär att utöver de primära rättskällorna används även andra väl utvalda källor som artiklar och myndighetsutlåtanden i syfte att bereda ett större perspektiv och sakligt grundade argument och slutsatser. Den svenska artskyddslagstiftningen är grundad på två EU-direktiv (naturskyddsdirektiven) som syftar till att främja biologisk mångfald och bevarandet av djur, växter och dess livsmiljöer. Åtgärder som vidtas i skog där arter som omfattas av naturskyddsdirektiven vistas måste vara i enlighet med direktiven. De berörda arterna får inte dödas, infångas eller störas och åtgärder ska vidtas för att säkerställa att dess bevarandestatus inte påverkas. Uppsatsen utreder i vilka situationer planerade åtgärder anses vara i strid med dessa bestämmelser men även vilken rätt markägaren har till ersättning om en skogsåtgärd förbjuds på grund av artskydd. Bestämmelser om rätt till ersättning vid rådighetsinskränkningar finns både i regeringsformen och miljöbalken. Det framgår dock inte om avverkningsförbud på grund av artskydd omfattas av dessa bestämmelser. Eftersom uppsatsen utreder rättsfrågor som är under pågående rättsutveckling är uppsatsens huvudsakliga bidrag en diskussion av rådande rättsläge och analys av tidigare tillämpning.