"Ingen nämnd, ingen dömd" Om nämndemäns medverkan i allmän förvaltningsdomstol och dess förenlighet med förvaltningsprocessens syften och funktion

Sammanfattning: Syftet med denna framställning har varit att utreda nämndemäns medverkan i allmän förvaltningsdomstol och att, med utgångspunkt i förvaltningsprocessens syften och funktion, diskutera huruvida sådan medverkan kan anses vara lämplig. Nämndemäns medverkan i allmän domstol har kunnat konstateras vara en tradition med mycket gamla anor medan traditionen med nämndemän i allmän förvaltningsdomstol bara kan härledas drygt fyrtio år tillbaka. Skillnaderna mellan det nuvarande institutet och den tidiga häradsnämnden är emellertid påfallande och traditionen kan därmed anses vara ett tämligen svagt argument för det nuvarande nämndemannainstitutets fortlevnad. Nämndemän utses till tjänstgöring i allmän förvaltningsdomstol genom val av landstingsfullmäktige och efter nomineringar från de partier som är företrädda i valförsamlingen. Trots att utnämningsförfarandet därmed har en nära politisk koppling är uppdraget som sådant inte politiskt. I likhet med de lagfarna domarna förutsätts nämndemännen därmed agera objektivt och inte påverkas av t.ex. politiska åsikter. I syfte att göra detta tydligare föreslog Nämndemannautredningen i den senaste offentliga utredningen att rekryteringsförfarandet bör breddas till att omfatta även ickepolitiska kretsar och att tidpunkten för val av nämndemän bör särskiljas från de allmänna valen. Av framställningen följer också att kraven för valbarhet och lämplighet är relativt lågt ställda medan det krävs ganska mycket för att en nämndeman skall bli föremål för entledigande eller avstängning. Eftersom detta kan inverka menligt på allmänhetens förtroende för rättsväsendet och systemet som sådant föreslog Nämndemannautredningen att valbarhetskriterierna bör skärpas och att det bör bli lättare att entlediga nämndemän som kan anses vara olämpliga. Nämndemän medverkar i egenskap av meddomare och deras roll är i detta avseende likställd de lagfarna domarnas. I praktiken avgörs merparten av målen dock utan nämndemän och andelen avgöranden där nämndemännens inställning, i strid mot den lagfarne domarens uppfattning, läggs till grund för utgången uppgår till endast ca 1 %. Framställningen har också kunnat visa att det finns många argument för och emot nämndemäns medverkan men att samtliga i något avseende är angripbara. Till stöd för nuvarande ordning har bl.a. anförts att nämndemän verkar för att allmänna rättsuppfattningar tillgodoses, att kollegialt dömande är att föredra framför ensamdomaravgöranden och att det är mer ekonomiskt fördelaktigt att utöka rätten med nämndemän än med fler jurister. Nämndemäns medverkan anses även främja medborgerlig insyn och därigenom bidra till upprätthållandet av allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Deras medverkan kan också öka möjligheterna till materiellt riktiga avgöranden; främst till följd av att domstolarnas referensramar därigenom blir bredare. Mot nämndemäns medverkan har å andra sidan anförts att deras bristande juridiska kompetens kan inverka menligt på objektivitet och förutsebarhet om subjektiva uppfattningar, i stället för kunskap, läggs till grund för avgörandet. Med anledning av nämndemännens politiska koppling och bakgrund har också framförts en risk för att nämndemäns medverkan kan leda till att rättskipningen politiseras. Förvaltningsprocessens grundläggande syften är att värna den enskildes rättsskydd, säkerställa materiellt riktiga avgöranden och tillgodose den enskildes rättssäkerhet. Eftersom det åligger domstolen att, i egenskap av överprövningsinstans, kontrollera förvaltningsmyndigheternas beslut och ansökningar har framhållits att processens främsta funktion kan anses vara kontrollerande i förhållande till förvaltningen. I vissa avseenden kan denna funktion emellertid anses vara något begränsad medan den i andra utvidgas till något mer. Bland annat till följd av att domstolen också prövar det förevarande beslutets, eller ansökans, lämplighet. De viktigaste slutsatserna är att det kan ifrågasättas huruvida nämndemäns medverkan i allmän förvaltningsdomstol är förenligt med förvaltningsprocessens funktion som kontrollerande i förhållande till förvaltningen. Främst till följd av att uppfattningar grundade på allmänna erfarenhetssatser eller politiska åsikter är svårförenligt med sådan kontroll. Härvid har också anförts att deras medverkan även kan anses strida mot förvaltningsprocessens syften då risken för materiellt felaktiga avgöranden ökar om denna kontroll är bristfällig. Det senare kan dessutom leda till minskad förutsebarhet och att den enskildes rättssäkerhet därmed minskar. Nämndemäns medverkan vid bedömningar av ett besluts eller ansökans lämplighet kan emellertid anses medföra en positiv inverkan i den meningen att det ökar förutsättningarna för materiellt riktiga avgöranden. Främst till följd av att tillförandet av skilda yrkes- och livserfarenheter breddar domstolarnas referensramar. På denna grund kan nämndemäns medverkan därmed anses vara förenligt med processens funktion som lämplighetsprövande och torde följaktligen också kunna anses vara förenligt med dess syften.