Kostnadsfördelningen i förvaltningsmål – En studie av den undantagslösa kvittningsprincipens förenlighet med rätten till en rättvis rättegång

Detta är en Magister-uppsats från Göteborgs universitet/Juridiska institutionen

Författare: Simon Seidal; [2019-02-13]

Nyckelord: ;

Sammanfattning: I förvaltningsmål fördelas rättegångskostnaderna enligt kvittningsprincipen oavsett utgång. Det betyder att den enskilde parten och den allmänna motparten alltid står för sina egna kostnader. Den här uppsatsen problematiserar kvittningsprincipen, och belyser frågan utifrån rätten till en rättvis rättegång. Sedan 1950-talet har det i olika sammanhang diskuterats huruvida en ändring av rättegångskostnadernas fördelning är motiverad. Att en enskild tvingades ådra sig rättegångskostnader för att rätta till ett felaktigt myndighetsbeslut betraktades som otillfredsställande. Frågan har utretts i flera lagstiftningssammanhang, men någon lagändring har ännu inte skett.Sedan 1990-talet har individuella rättigheter fått ett betydande genomslag i svensk rätt. Bland de rättigheter som fått genomslag finns rätten till en rättvis rättegång. Centrala delar av den rättigheten är kontradiktion och likställdhet i processen. Såsom rättigheten kommer till uttryck i grundlagen görs ingen skillnad på allmän process och förvaltningsprocess. Detta genomslag har fått effekt vad gäller kostnadsfördelningen i allmän domstol. Sedan 2015 har Högsta domstolen avgjort flera fall där de frångått en gällande kvittningsprincip med hänvisning till rätten till en rättvis rättegång som den kommer till uttryck i art. 6 EKMR och 2 kap. 11 § RF. De resonemang som syns i nämnd praxis från HD bör kunna göras gällande i principiellt likartade fall som behandlas i förvaltningsdomstol. Jag menar att huvuddragen i rättsfallen är mer eller mindre direkt överförbara till förvaltningsprocess, och att en tillämpning av kvittningsprincipen också där, i vissa fall, är oförenlig med rätten till en rättvis rättegång. Genom att systematisera och analysera Högsta domstolens argumentation vill jag påvisa hur ett sådant analogislut är fullt möjligt. Rättigheternas utveckling har i första hand skett i Högsta domstolen, snarare än i Högsta förvaltningsdomstolen. Särskilt sant är detta beträffande rätten till en rättvis rättegång, som sedan sitt ikraftträdande 2011 endast har tillämpats en gång i sistnämnda domstol. Detta finner jag både intressant och problematiskt, särskilt ur ett Access to Justice-perspektiv, som betonar vikten av det processuella genomdrivandet av rättigheter. Med utgångspunkt i förvaltningsdomstolarnas utveckling och funktion erbjuder jag en förklaringsmodell till denna passiva hållning. Eftersom förvaltningsdomstolarna i många fall är den institution där individers rättigheter kan genomdrivas menar jag att passiviteten är problematisk, och en förändring eftersträvansvärd.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)