“Det råder ingen tvekan om att gärningsmannen i regel kommer att vara en man och offret en kvinna” : En kvalitativ dokumentstudie om riktlinjer för arbetet med män som utövar våld mot kvinnor i nära relationer

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen har varit att analysera hur representationen av män som utövar partnervåld förändrats över en trettioårig tidsperiod i riktlinjer gällande socialnämndens arbete med våld i nära relationer. Genom en kvalitativ dokumentstudie undersöktes 12 dokument rörande riktlinjer för socialnämndens arbete med våld i nära relationer från tidsnedslagen 1990-1998, 2005-2009, 2014-2016 samt 2020-2022. Tre dokument per tidsnedslag. Studien undersökte på vilket sätt våldsutövande män identifieras i riktlinjerna, vilka diskurser som kan utläsas ur riktlinjerna gällande våldsutövande män samt om representationen av våldsutövande män förändrats i riktlinjerna över tid. Uppsatsen har haft en abduktiv ansats tillsammans med en ontologisk utgångspunkt i det socialkonstruktivistiska perspektivet. Riktlinjerna analyserades utifrån Bacchis policyanalys “What’s the problem represented to be?”, som är en form av kvalitativ diskursanalys, samt utifrån tidigare forskning och valda teoretiska ramverk. Ett första resultat har visat på att våldsutövande män identifierats som “problemet” i riktlinjerna. Genom att identifieras som orsaken till våldet tilldelas männen även en maktposition där de har makten att upprätthålla våldet. Männen beskrivs utöva våldet i syfte att uttrycka en “manlig identitet”. Ett andra resultat har visat att diskurser som kunnat utläsas handlar om könsroller där männen beskrivs som “starka” och kvinnorna som “svaga”. Detta stärks genom hur insatserna är utformade och vem som anses ha rätt till stöd. Genus har därmed spelat en stor roll kring att förklara grunden till de diskurser gällande våldsutövande män, som kunnat utläsas ur riktlinjerna. Ett tredje resultat har även visat att representationen av våldsutövande män i riktlinjerna förändrats över tid. I de tidigare dokumenten används könsmaktsperspektivet som förklaringsmodell och våldsutövare beskrivs som en homogen grupp. I de senare dokumenten beskrivs våldsutövare som en heterogen grupp, där vikt läggs vid individuella orsaker snarare än kön.