Distriktssköterskors rapportering vid misstänkt läkemedelsbiverkning : - En kvalitativ intervjustudie

Detta är en Magister-uppsats från Mittuniversitetet/Institutionen för hälsovetenskap; Mittuniversitetet/Institutionen för hälsovetenskap

Sammanfattning: SAMMANFATTNING Bakgrund:   Läkemedelsbiverkningar utgör ett stort problem för den enskilde som drabbas och för samhället. Distriktssköterskor med förskrivningsrätt har ett ansvar att rapportera misstänkta läkemedelsbiverkningar och spontanrapportering är grunden för läkemedelssäkerhet. Studier visar att det finns en hög grad av underrapportering. Syfte: Syftet med studien var att undersöka distriktssköterskors kunskap och förståelse om läkemedelsbiverkningar samt deras handlingsberedskap för, och syn på att rapportera dessa. Metod: Semistrukturerade intervjuer med kvalitativ ansats användes, sju distriktssköterskor i Jämtlands län deltog. Innehållet bearbetades med hjälp av manifest innehållsanalys och resulterade i tre områden; Kunskap och förståelse, Syn på ansvarfördelning samt Handlingsberedskap. Sju kategorier identifierades. Resultat: Distriktssköterskorna hade kunskap och förståelse om läkemedelsbiverkningar men inhämtande av ny kunskap hade låg prioritet. Ansvaret för rapportering diskuterades inte på arbetsplatserna. Distriktssköterskorna ansåg att de hade rapporterat då de meddelat läkaren om en misstänkt läkemedelsbiverkning. Rapportering av läkemedelsbiverkningar ansågs vara hanterbara men kunde ibland leda till stora bekymmer. Rapporteringen beskrevs som undermålig och skulle kunna göras i större utsträckning. Slutsats: Problemområdet måste synliggöras. Fortbildning inom området kan förhoppningsvis leda till ökad rapportering och förbättrad läkemedelsäkerhet. På sikt ger det ett minskat lidande för den enskilde patienten och en ekonomisk vinst för samhället.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)