Att samsas på hemmaplan - En kvalitativ studie av fyra aktörers delaktighet i bedömningsprocessen angående placering på ett ungdomsboende

Sammanfattning: Denna uppsats handlar om Falköpings Kommuns ungdomsboende. Ungdomsboendet startades för två och ett halvt år sedan. Man startade detta dels för att reducera kostnader av institutionsplaceringar men även för att hitta alternativa lösningar för ungdomarna. När kommunen valde en hemmaplanslösning innebar det också samverkan mellan nya parter inom den egna organisationen. I denna studie är fyra aktörer centrala. Det är den utredande socialsekreteraren, ungdomsboendets personal, sektionschefen samt ungdomen det gäller. Syftet med denna studie var att undersöka hur bedömningen görs av ungdomars behov inför och under placeringen på ungdomsboendet, samt vilken roll respektive part har i bedömningsprocessen. Frågor som ställdes var hur dessa fyra aktörer uppfattar att behovsbedömningen och beslutsprocessen går till, vilken uppfattning dessa fyra aktörer har om vem eller vilka som avgör vilken behovsbild som skall gälla samt vilka mekanismer och faktorer som påverkar denna process, dvs behovsbestämningen. Uppsatsen är en kvalitativ studie och bygger på tio intervjuer. Intervjuer är gjorda med tre socialsekreterare, tre boendepersonal, tre ungdomar och en sektionschef. För att kunna få en fördjupad förståelse för de processer som skildras analyserades resultaten med hjälp av två övergripande teoretiska perspektiv där olika centrala begrepp användes. Perspektiven som användes var det nyinstitutionella perspektivet samt ett förhandlingsperspektiv. Centrala teoretiska begrepp som lyfts fram var organisatoriskt fält, domän, domänkonflikt, domänkonsensus samt förhandling och professionellt handlingsutrymme. Studiens resultat visar att domänkonsensus oftast föreligger mellan de olika aktörerna i den primära utredningsfasen. När det är sedan är dags att fatta beslut om en ungdom skall placeras på ungdomsboendet uppstår domänkonflikter. När väl placeringen genomförts uppstår återigen ett tillstånd av konsensus. I studien framkommer att konsensus förelåg under utredningstiden för att de andras domäner inte hotades. Under beslutsprocessen hade däremot alla en mer aktiv roll och samma domänanspråk förekom. När väl placeringen gjorts övergick det åter till konsensus då det visade sig att trots att alla aktörer fortfarande är delaktiga har man inte samma anspråk längre då man talar om ungdomarnas behov på olika plan. I studien framkommer också att mycket av det som sker i samverkan mellan aktörerna bygger på en förhandling i interaktionen. Resultatet visar även att det professionella handlingsutrymmet är relativt stort i förhållande till de regler och rutiner som finns i organisationen. När det gäller ungdomarna visar resultatet att de är mer av behovsbärare under utredning och beslutsprocess men blir mer aktiva som individer när placeringen väl gjorts. Det framkommer också i studien att ungdomarna inte verkar märka av de professionellas domänkonflikter utan upplever att de har en samsyn.