Bevisfrågor och staters rätt till självförsvar

Sammanfattning: Staters rätt till självförsvar är ett undantag till det generella våldsförbudet och utgör ett såväl centralt som flitigt omskrivet område inom folkrätten. Regleringen för rätten kan påstås vara relativt enkel att återge så som den uttrycks i art. 51 av FN-stadgan och i ljuset av den internationella sedvanerätten. Rätten till självförsvar är däremot desto svårare att tillämpa i praktiken och en stat kommer enbart anses ha agerat rätteligen i självförsvar om rekvisiten för bestämmelsen är uppfyllda. Det rekvisit som utlöser rätten till självförsvar är att staten ska ha blivit utsatt för ett väpnat angrepp men dess därpå följande själv-försvarshandling måste även leva upp till kriterierna om nödvändighet och proportionalitet. Till följd av att man tolkat räckvidden av rätten till självförsvar och i ljuset av modern krigföring finns det anledning att även acceptera existensen av ett så kallat anticipatoriskt självförsvar. En stat kan emellertid bli ifrågasatt för sitt agerande och huruvida självförsvarsrätten verkligen förelåg i det aktuella fallet. Detta kan ske av världssamfundet i form av exempelvis debatter inom FN:s Säkerhetsråd men statens agerande kan även bli föremål för prövning i den Internationella domstolen. Oavsett kommer staten förväntas presentera bevisning som stödjer dess påstå-ende om att rätten till självförsvar förelåg. Detta föder frågor om bevisning relaterad till bedömningen av staters utövande av självförsvarsrätten vilket i sin tur föder både syftet och frågeställningarna till denna uppsats. Vilka bevis-frågor och bevisnormer som aktualiseras inom ramen för sådana bedömningar är samtidigt underbeforskade frågor och syftet med uppsatsen är därför att klargöra vilka bevisnormer som är tillämpliga vid en bedömning av en stats agerande i ljuset av artikel 51 i FN-stadgan och den rätt till självförsvar som följer av internationell sedvanerätt. Utifrån syftet har jag snävat in på mina frågor i frågeställningen. Den första frågan lyder: hur behandlar den Internationella domstolen bevisfrågor inom ramen för rätten till självförsvar? Fokus ligger här på den Internationella dom-stolen eftersom den är det främsta forumet för bedömningar av rätten till själv-försvar och har bidragit med ett särskilt avgörande i fallet Oil Platforms. Att analysera fallet Oil Platforms utgör en del av min metod eftersom det är känt som ett avgörande som i största mån hängde på bevisfrågor och tydligt belyste hur domstolen behandlar dessa frågor vid en bedömning av en stats åberopande av rätten till självförsvar. Ett av de främsta resultaten ur analysen av Oil Platforms-avgörandet är att det går att bekräfta att domstolens generella bevisbörderegel ”onus probandi actori incumbit” är den norm som appliceras vid bedömningen av en stats agerande i självförsvar. Det är alltså den stat som påstår ett faktum till stöd för sitt anspråk som också har bördan att bevisa att detta faktum föreligger. Vidare visade det sig att domstolen är fri att formulera vilket beviskrav den kommer beakta i fallet den har för handen men i Oil Platforms uttalades aldrig något sådant. Domstolen kritiserades för detta men vad som emellertid går att utröna är att beviskravet ställs högt eller mycket högt och att det krävs stark bevisning som inte väcker tvivel hos domstolen. Min andra fråga i frågeställningen lyder: vilket är bevistemat vid bedömningen av en stats agerande i självförsvar oavsett om denna sker av den Internationella domstolen eller utanför, av andra aktörer inom folkrätten? I det fall det går att fastställa ett bevistema: hur svårt är det för staten att styrka bevistemat? Utifrån Oil Platforms kan man så gott som konstatera att bevistemat för rätten till självförsvar är just statens påstående om att ha en rätt till självförsvar men att detta påstående även inkluderar påståendet om att ha utsatts för ett väpnat angrepp varpå det var nödvändigt att vidta en självförsvarshandling och att denna självförsvarshandling också var proportionerlig. Bevistemat framgick inte lika tydligt ur de fallstudier jag genomfört som en del av min metod. De kunde till viss mån belysa vissa bevisfrågor men präglas av att de inte varit föremål för domstolsprövning. Vad fallen i studierna emellertid visar tydligast är de praktiska omständigheter som kan påverka svårigheten i att styrka bevistemat för en stat som hävdar sin rätt till självförsvar. Det är nämligen inte bara beviskravet som gör att det krävs mycket för att kunna stärka statens påstående om att rätten till självförsvar förelåg, utan även praktiska omständigheter som i vilken situation beslutet om att agera i självförsvar tas eller att stater är ovilliga att presentera bevisning med rädslan att det kan undergräva deras underrättelsesystem. Sammanfattningsvis är det troligtvis det faktum att rätten till självförsvar är en så central bestämmelse i kombination med att den innebär ett avsteg från hörn-stenen i hela folkrätten – våldsförbudet – som gör att det krävs mycket av en stat för att med framgång visa att rätten förelegat.