Gör vi allt vi kan? : Sjuksköterskors upplevelser av att bemöta kvinnor på akutmottagningen som har utsatts för våld i nära relation. En allmän litteraturöversikt.

Sammanfattning: Bakgrund: Våld mot kvinnor är ett globalt folkhälsoproblem och en kränkning mot kvinnors mänskliga rättigheter. Våldet kvinnor utsätts för sker ofta i en nära relation, av en nuvarande eller före detta manlig partner. De kvinnor som söker hjälp vänder sig oftast till akutmottagningar. Vid besöket på akutmottagningen är det vanligtvis sjuksköterskan som först träffar de våldsutsatta kvinnorna. Sjuksköterskor på akutmottagningen har därmed en väsentlig roll att upptäcka våld mot kvinnor, för att sedan kunna ge ett bra bemötande och en god personcentrerad omvårdnad. Tidigare forskning visar att våldsutsatta kvinnor har upplevt dåligt bemötande och brister i omvårdnaden när de sökt hjälp på akutmottagningar. Genom att sammanställa befintlig forskning av sjuksköterskors upplevelser av att bemöta kvinnor som utsatts för våld i nära relation kan därmed det nuvarande läget och eventuella hinder i bemötandet belysas, vilket skapar en ökad förståelse. Syfte: Att beskriva sjuksköterskors upplevelser av att bemöta kvinnor på akutmottagningen som har utsatts för våld i nära relation. Metod: En allmän litteraturöversikt med induktiv ansats baserad på åtta artiklar med kvalitativ design. Artiklarna samlades in i CINAHL Complete och PubMed och analyserades sedan med hjälp av Fribergs (2022) analysmetod. Resultat: Resultatet redovisades i fem huvudkategorier, vilka var; känslomässiga reaktioner, vikten av kunskap och erfarenhet, tidsbrist, sjuksköterskans roll och ansvar samt vikten av stöd. Huvudkategorierna förgrenade sig sedan i nio underkategorier som var följande; frustration och maktlöshet, rädsla och oro, empati och sympati, ilska, meningsfullhet och glädje, osäkerhet, trygghet, ge stöd och få stöd. Slutsats: Litteraturöversikten visade att sjuksköterskors upplevelser av att bemötavåldsutsatta kvinnor påverkades av flera olika faktorer. Några faktorer var hur deras egen syn på sjuksköterskans roll och ansvar samt deras upplevda osäkerhet, till följd av brist på kunskap och erfarenhet, påverkade omvårdnadsarbetet. Slutsatsen blev att våldsutsatta kvinnor riskerade att få ett dåligt bemötande och otillräcklig omvårdnad. I kontrast upplevde sjuksköterskor meningsfullhet och glädje efter en lyckad omvårdnadsinsats. Slutsatsen var attpersoncentrerad omvårdnad var väsentligt för att hjälpa kvinnor som utsatts för våld i nära relation.