Handläggning av urinretention postpartum : En kartläggning av svenska förlossningsklinikers PM

Detta är en Kandidat-uppsats från Högskolan Dalarna/Omvårdnad; Högskolan Dalarna/Omvårdnad

Sammanfattning:

Syftet med studien var att kartlägga svenska förlossningsklinikers PM angående urinretention postpartum, samt att studera om dessa överensstämmer med de rekommendationer som återfinns i litteraturen. Chefsbarnmorskan/avdelningschefen på alla svenska förlossningskliniker tillfrågades via e-post och telefon om de kunde skicka in sina PM angående urinretention postpartum. De insamlade dokumenten bearbetades genom kvalitativ och kvantitativ innehållsanalys. De flesta PM förespråkar att bedömning om urinretention föreligger ska ske inom fyra timmar postpartum. I hälften av förlossningsklinikernas PM anges både tappningskateter och ultraljud/bladderscan som diagnosmetod. Endast tre av 28 insamlade PM tar upp omvårdnadsåtgärder som underlättar för kvinnan att tömma blåsan. Åtgärder som föreslogs vid urinretention postpartum varierade beroende på mängd residualurin. Den vanligast förekommande urinmängden för tappning av urinblåsan var mellan 300 och 600 ml och tappningen upprepades var fjärde timme. Avbrytande av tappning när residualurinen understeg 100 ml. När större urinmängder uppmättes valde man att sätta en kateter à demeure. De mest förekommande riskfaktorerna för urinretention postpartum som omnämns i PM är förlängt förlossningsförlopp, epiduralbedövning, instrumentell förlossning och bristningar/perineotomi. Inga klara rekommendationer för handläggning av urinretention postpartum har återfunnits i litteraturen, och vår slutsats är att detta är anledningen till de stora skillnader man ser i PM.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)