Migrationsdomstolarnas utredningsansvar beträffande länderinformation - ur ett rättssäkerhetsperspektiv

Sammanfattning: I och med ikraftträdandet av den nya instans- och processordningen för utlännings- och medborgarskapsärenden, är det idag tre Migrationsdomstolar som dömer överklagade migrationsmål. Det är länsrätten i Stockholm, Göteborg och Malmö som utgör de nya Migrationsdomstolarna. Utlänningsnämnden som tidigare dömde överklagade utlänningsärenden, har följaktligen blivit ersatt av domstolar. Två av grundtankarna bakom den nya instansordningen är tvåpartsprocessen och ökad muntlighet i flyktingmål. Dessa tankar har i praktiken inneburit successiva steg mot den kontradiktoriska processmodellen. En annan föreställning har varit att flyktingärenden skall handläggas skyndsamt i Migrationsdomstolarna för att kravet på rättssäkerhet skall uppfyllas. Jag delar inte regeringens resonemang om att tvåpartsprocessen och den skyndsamma handläggningen ökar rättssäkerheten. Jag är istället av den åsikten att tvåpartsprocessen och den skyndsamma handläggningen inte alltid är, i den höga utsträckning som regeringen uppges tro, till fördel för asylsökanden. Enligt 8 § FPL skall en förvaltningsdomstol se till att ett förvaltningsärende blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Detta utredningsansvar liknar en undersökningsplikt och kallas i juridiska termer för officialprincipen. Innebörden av denna term är att det är domstolens skyldighet att i processen se till att de faktiska förhållandena blir utredda, men det ankommer främst på parterna att lägga fram utredningen. Utredningsskyldigheten växlar beroende på vad slags mål det är fråga om. Vid betungande förvaltningsbeslut åligger det till exempel domstolen att bevisa att ett beslut bör vara negativt. Som ett resultat av detta, bör utredningsansvaret utvidgas i ärenden där ett starkt skyddsintresse föreligger, såsom i flyktingärenden. I förarbetena till den nya ordningen förefaller det dock vara tvärtom&semic i och med övergången till en tvåpartsprocess uppstår en kontradiktorisk process, vilken indirekt leder till att utredningsinitiativet från rättens sida minskar. Själva lagtexten i förvaltningsprocesslagen ger inte några tydliga svar om omfattningen av utredningsskyldigheten i allmänhet. Det framgår endast att omfattningen beror på vad för mål det handlar om. Detta är alldeles för knapphändigt för ett så fundamentalt och av tradition starkt utredningsansvar. I ett rättsfall från Migrationsöverdomstolen, framgår det dock att rättens utredningsansvar existerar trots att det är rör sig om ett ansökningsmål där den sökande har bevisbördan. Likaså konstateras det att utredningsskyldigheten inte påverkas av en tvåpartsprocess. Som en konsekvens, minskar inte aktiviteten från domstolens sida när det gäller att få fram utredning i målet. Det råder viss diskrepans mellan förarbetena och praxis angående utredningsskyldighetens sträckvidd. I förarbetena förespråkas ett försvagat ex officiosystem i och med tvåpartsprocessen, medan praxis påpekar att tvåpartsprocessen inte påverkar officialansvaret. Hur långt Migrationsdomstolarnas utredningsansvar sträcker sig beträffande länderinformation, är oklart. Praxis från 1998 åskådliggör att den länderinformation som finns tillgänglig på Migrationsverkets databas, Lifos, har spelat en avgörande roll vid bedömningen av trovärdigheten av asylsökandens berättelser. Det har emellertid visat sig att de informationskällor som Lifos är uppbyggt på inte är helt oklanderliga. Regeringen har gjort den bedömningen att det saknas anledning att låta ett oberoende organ sammanställa länderinformation som domstolen kan ha tillgång till, utöver Lifos. Därmed anser man att domstolarna inte är i behov av egen länderkunskap. Jag är av den motsatta åsikten och menar att det är nödvändigt med länderkunskap i domstolarna för att åstadkomma rättssäkra beslut i flyktingmål. Domstolarnas kunskap om främmande länder kan erhållas genom kontinuerliga föredrag, samarbete med universitet och institutioner som sitter inne med värdefull kunskap samt genom att ha tillgång till sakkunniga i rätten. I dagens system förekommer det aldrig att sakkunniga förordnas i rätten och föredrag samt samarbete med universitet och institutioner sker inte kontinuerligt.