Avräkningsdilemmat – Om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande i förhållande till LVU-placeringar i särskilda ungdomshem

Sammanfattning: Unga lagöverträdare som har uppnått straffmyndighetsåldern kan ställas ansvariga för brott. Är den begångna brottsligheten av allvarligt slag och de lagstadgade förutsättningarna uppfyllda, kan påföljden bestämmas till fängelse eller sluten ungdomsvård. Allvarlig brottslighet som leder till frihetsberövande påföljd föregås ofta av ett annat frihetsberövande, vilket för minderåriga kan innebära häktning eller omedelbart omhändertagande enligt LVU med placering i särskilt ungdomshem, även kallad SiS-placering. I enlighet med gällande strafftidslagstiftning kan den som döms till fängelse eller sluten ungdomsvård tillgodoräkna ett straffprocessuellt frihetsberövande i den verkställande påföljden. Det innebär att den som har varit häktad med anledning av brottet kan avräkna häktningstiden från påföljden. Den som istället för häktad har omedelbart omhändertagits med stöd av LVU har blivit föremål för ett administrativt frihetsberövande och kan inte tillgodoräkna ingripandet i strafftiden. Detta är något som kan tänkas skapa ett dilemma. Den repressiva häktningen kan vara att föredra framför det socialrättsliga och mer barnanpassade ingripandet, när häktning leder till ett sammanlagt kortare frihetsberövande. Förevarande uppsats behandlar det ovan nämnda dilemmat genom att undersöka gällande avräkningssystem i förhållande till LVU-omhändertaganden. Uppsatsens syfte är att ur ett barnrättsperspektiv uppmärksamma och problematisera den icke-existerande möjligheten att i strafftiden tillgodoräkna omedelbara omhändertaganden enligt LVU med placering i särskilt ungdomshem. För att uppnå syftet presenteras likheter och skillnader mellan häktning och placering i särskilt ungdomshem. Jämförelsen används sedan som verktyg när det icke-avräkningsgilla LVU-omhändertagandet med placering i särskilt ungdomshem analyseras i förhållande till gällande avräkningsreglering, samt till barnkonventionens princip om barnets bästa och krav på att frihetsberövande av barn ska ske för kortast möjliga tid. Undersökningen genomförs med hjälp av en rättsdogmatisk och en rättspolitisk metod. Arbetet visar att frånvaron av möjligheten att i strafftiden tillgodoräkna LVU-omhändertaganden med placering i särskilda ungdomshem är problematisk ur flera aspekter. Trots att lagstiftaren uttrycker att administrativa omhändertaganden inte bör omfattas av avräkningssystemet, är frånvaron problematisk i förhållande till lagstiftarens övriga tankar bakom systemet. Att en SiS-placering inte är avräkningsgill är vidare oförenligt med barnkonventionen. Med hänsyn till tvångsvårdens nära koppling till brottsutredningen och på grund av vårdens repressiva inslag anses avräkningssystemet vara otillräckligt och orättvist. Lagstiftaren bör därför se över regleringen för att hitta en lösning, förslagsvis genom ett särskilt avräkningssystem som är anpassat till SiS-placeringar.